Grekland

Jag vill inte åka hem. Jag vill stanna kvar här, i värmen - inte bara värmen solen avsöndrar utan också i alla fantastiska människor här. Jag vill inte åka hem till verkligheten, den ser genast så grå å dassig ut i jämförelse med allting här....

Saker man inte kan råda över

Ibland går saker inte som man tänkt sej. Ibland känner vi saker, ibland gör vi inte. Man kan dock skatta sej lyckligt över att den enda lyxen vi har i våra liv är att vi själva faktiskt kan bestämma och råda över våra liv och dess utgång. Va vi vill ha och inte ha i vår närhet. För det är en riktig lyx..

Vykort från sjukan

Det har ju varit en resa som gått upp och ner som en bergochdalbana det här med knät. Från första stund på akuten tills efter operation nummer ett. Tills jag tillslut sa ifrån och anmärkte på deras sätt att arbeta. Vi är alla människor, som emellanåt gör misstag. Vi lär oss ofta också från våra små missöden, ibland, inte alltid. Alla kan glömma bort. De sköterskor och läkare jag träffat hade alla glömt att det de gör är rutin för dem varje dag. Men inte för patienterna. För patienter kan det oftast vara en första gång se opereras, ligger på sjukhus, blir sjuka. Ibland glömmer man nog bort att inte vara övertydlig och vårda på det sättet man som patient kanske förväntat sej. Det är lätt hänt, men inte helt rätt. Vi behöver alla, vad vi än arbetar med eller gör, bli påminda om varför vi gör det, vad vi gör. Efter mina anmälningar mot olika avdelningar på SÖS är det bara en av de som hört av sej - Dagkirurgisk avdelning. Enhetschefen ringde och bjöd in mej till möte där hon och berörande personal ville prata om min anmälan och be om ursäkt, göra mej lugn och trygg inför nästkommande operation. Givetvis tackade jag ja och vi satt alla i ett konferensrum, checkade av alla punkter, pratade om vad som hänt i detalj och de fick förklara varför det gått fel och tog åt sej kritiken från mej. Vi behöver alla kunna ta, få och ge konstruktiv kritik. De kunde verkligen det. Jag fick en väl genomtänkt ursäkt och en del kramar. Inga onda blickar eller ord - för de var på det klara varför jag gjorde en anmälan och stod för sina misstag. Jag valde att ha samma personal på min andra operation för 2 veckor sedan eftersom om det skulle varit nya kanske de hade gjort nya misstag, de som redan gjort misstag skulle väl inte kunna göra om samma igen? Det gjorde de inte och jag är mer än nöjd med hur de behandlade mej för 2 veckor sedan. VIP- behandling om så vill kalla det. Alltid nån med mej, i mitt rum, alltid en läkare som kom och kollade till mej, narkossköterskan som inte ville lämna min sida och försäkra sej om att allt var toppen. Hon var även en av de jag litade minst på då hon gjorde störst misstag första gången, men som hon tog ansvar för sina handlingar, stod för sina fel och stod för att det inte skulle göras om igen. Hon var helt otrolig och gjorde denna gången alla rätt. Vi lär av våra misstag. Hon gjorde verkligen det och till och med när jag skulle åka hem efter operationen förr-förra veckan började hon nästan gråta för hon var så rörd av allt. Det var även hon som lade ner 7 spypåsar i min väska för hon kände nog på sej att 4 av de skulle bli fulla utanför entrén... Idag fick jag ett vykort från just denna narkossköterska. Birgitta. Jag blir otroligt rörd och tacksam. Även solen har sina fläckar och jag är bara glad att vissa har modet att erkänna sina brister. Tack!

Kärlek

Att få va med människor man tycker om en solig söndag är guld!

Solat på gården

Äntligen fick även jag sola lite idag efter att jag, med mycket ansträngning lyckades ta mej ner för trapporna och ut på gården idag! Ljuva sommar sol!

En vecka av smärta

Det har nu gått en vecka och 1 dag sen jag opererades. Eftersom jag visste och var ganska välinformerad om hur det skulle vara efteråt var jag inte alls lika bitter och ledsen som förra gången. Allt var då liksom som en enda stor resa i chock och terror, skadan kom som ett ovälkommet brev på posten, allt med sjukhusvistelse vart bara fel och pannkaka, och till sist operationen som gjorde att jag började fundera på att gömma mej i en bunker resten av året för allt var bara svart i min tillvaro. Ingen fotboll, ingen form av motion förutom lite små övningar hos sjukgymnasten, inga sköna kvällspromenader, ingenting. För min rastlösa själ var det ett så stort nederlag att jag inte hade en susning om hur jag skulle klara det. Men jag gjorde det. Den resan klarade jag tack vare fenomenala vänner, en fantastisk pappa och en peppande sjukgymnast. Det som är ett nederlag nu är att jag kämpade mej igenom de 9 veckor från förra operationen till att gå de sista 3 utan kryckor. En frihet, en vinst. Nu är se tillbaka de där fruktade stål-plast-pinnarna som får en att vilja kasta de i sjön för att de bara är i vägen. Tillbaka på ruta ett, som Patrik Isaksson så falskt sjöng. Börja om från början. Men också TACK VARE att jag kämpade som jag gjorde då, kommer denna resan med knät bli enklare för mej, och kanske inte ta lika lång tid som jag trott från början. Jag har ju fortfarande mina fenomenala vänner, min fantastiska pappa och min peppande sjukgymnast som stöd. OCH en underbar kille! OCH ett mål som tåls att kämpas och svettas lite extra för.... Kambodja.

Grannjävlar

Huset jag bor i har 3 våningar. 6 lägenheter totalt. Inte så många, ganska skönt kanske ni tänker, men då ska jag berätta en historia för er...
För 2 år sen gick jag in genom dörren i det som skulle komma att bli mitt hem. Mitt lilla "lant-hem", mitt fort, mitt gömställe. Genast blev jag kär i stora fönster med halvmeters-fönsterkarmar där jag såg mej själv sitta med en kopp te, en god bok och kika på världen utanför. Jag blev kär i trägolven som knarrade vid varje steg, i alla gamla detaljer från 30-talet och köket som är hemmets själ är vackrare än något annat. Jag frågade tjejen som skulle sälja denna juvel till mej om det är mycket liv i huset, jag är nämligen lite ljudkänslig och eftersom sängen är precis innanför dörren är det bra och veta hur pass lyhört det är. Hon svarade såklart att det aldrig varit nåt problem. Min lägenhet ligger på tredje våningen. I mitten. Det är en lägenhet på vardera sida om min, och eftersom huset är lite slarvigt byggt och från 30-talet är det också bara papper i väggarna. Det hon, som jag köpte lägenheten av, inte visste var att i samma veva som jag flyttade in, flyttade också 2 ensamstående mammor in i vardera lägenhet brevid mej. Med 5 ungar var. 5 barn var. Lika med 10 huliganer. På min vänstra sida bor Åsa. Hon skilde sej från sin man och fick denna 3 rumslägenhet brevid mej. Med 5 barn. Alla sover i samma rum. (Åsa bjöd på glöggparty första året, vilket var mysigt, men när man såg alla sängar i samma rum fick man lite panik) Visst är väl det mysigt och underbart, men om ni skulle höra det jag hör kanske ni inte skulle tycka det var så mysigt. Min toalett gränsar till deras toalett. I princip varje morgon när man ska göra sej redo för jobb, men även helger, hör man barnen skrika både det ena och det andra och någon av huliganerna ska alltid gråta. Högljutt. Panikslaget. Och tyvärr, verkar inte denna Åsa vara världens bästa mamma. Hon skriker -hysteriskt. Hon har ingen som helst pli på sina barn. De har tidigare bott i villa och där kan man ju göra lite som man vill, men när man hittar barnen i trappuppgången lekandes, skrikandes, brölandes, med dörren till sin lägenhet öppen och mamma sitter och kollar på nån dum serie på tv:n utan att bry sej om att sina ungar river hela stället klockan 22 på tisdagskvällen - ja, då undrar man. När jag jobbade natt förut så kom jag hem vid tiden på morgonen då de flesta andra beger sej till skola och jobb. I godan ro gick man å la sej för att sova, i sängen som befinner sej precis innanför dörren. Några gånger vaknade jag av att några av barnen stod vid min säng och undrade vad jag gjorde. Nej jag flippade inte ut på barnen, för hur det än är så är det mammans fel. Hon har ingen som helst uppfostransteknik. För när jag på ett fint sätt nämnde att hennes barn gått in i mitt hem, fick jag bara till svar -"Ja, det är ju ungar". NEJ - det är DINA ungar som du inte har nån som helst pli på och du borde lära dom att detta är ett bostadshus där fler människor bor och andras hem, som man INTE går in i utan tillåtelse. Visst, jag kunde låst dörren, men ibland glömmer man. Nu gör jag dock aldrig det. Ibland spelar det dock ingen roll för ofta ställer de pulkor, cyklar, sopor eller annat skit utanför min dörr så att jag inte ens kan komma ut. Inlåst i mitt eget hem,. Av huliganer. På min högra sida bor Ann-Sofie. Med 5 barn. Varannan vecka. Precis som Åsa. De har ofta samma veckor. Ojämna veckor. Det har man lärt sej. Ann-Sofie är också skild. Ni kanske då förstår att dessa två frånskilda damer hittat varann och har sina dörrar öppna titt som tätt och springer emellan varann som om det vore ett kollektiv vi bor i. Ann-Sofie har en tonårsdotter. Det var henne jag trodde någon slog ihjäl när jag gick in där med kryckan i högsta hugg, men de visade sej vara hennes äldre bror. Hur det än är, och hur mycket man än stör sej på grannarna så är det människor. Människor ska man vara rädd om och hjälpa om det behövs. Tonårsdottern och mamman har nu sista tiden börjat bråka väldigt mycket. Mitt sovrum gränsar till deras toalett och hall. Där de ofta bråkar. Jag hör varje ord, varje tår, varje suck, varje skrik. För de skriker. Högt. Mamman är inte så trevlig mot sin dotter och alla vet ju att tonåringar också kan få ur sej ett och annat otrevlig ord. Men sista tiden har jag börjat bli orolig. Det skriks saker som inte andra ska höra. De skriker saker som ingen annan har att göra med. Hur mycket jag än försöker höja musiken på min skitdator eller försöker stänga av öronen så hör jag allt det där. Elaka kommentarer, hemska saker om deras familj som ingen annan än de ska veta. Jag har bankat i väggen för att de ska sluta men det hjälper bara 5 minuter sen är de igång igen. Varje kväll. Varje dag, ojämna veckor. Det börjar bli olidligt. Jag kan ta alla andra ljud som hörs. Knapprandet på datorn, telefonsamtalen där jag även hör den i andra änden, tv:n på högsta volym, toalettbestyrs-ljuden, bestämda steg och sången i duschen. Men när de bråkar så ljudligt och fysiskt blir jag orolig och rädd. Vad ska man göra? Vad kan man säga? Jag ser i deras ögon de få gånger vi möts att de skäms. Jag vet inte hur jag ska göra med all information. Jag vet inte hur man ska, på ett fint, mänskligt sätt, säga till de att de måste lugna ner sej och inte bråka så ljudligt. Jag vill ju inte att de ska bråka alls, men det gör man i familjer. Särskilt med en tonåring. Tyvärr finns det ingenting jag kan göra eller säga till varken Ann-Sofie eller Åsa. För jag har inga egna barn och får därför inte yttra mej om hur de ska sköta sina. Det är ju den där oskrivna lagen. Har du inga barn - har du heller ingen rätt att yttra dej om andras och hur de sköter sina. Kanske inte, men jag vet hur man kan vara mänsklig, human. Sunt förnuft. För inte kan väl det försvinna även om man är förälder?
Dessa älskade, hatade, grannar.

Världens bästa pappa

Han ringer och kollar varje dag att jag har sovit. Att jag har det bra. Han kommer med diverse saker när jag ber om det. Pappa vet precis vad han ska säga. Pappa finns alltid där. Det gäller inte bara när jag halvt handikappad och inte kan lämna lägenheten. Det gäller alltid. Men kanske lite extra nu. Han är bra fin den där papolino. Idag kom han förbi med 3 påsar från 3 olika ställen. Mat, Apoteket och filmer. Pappa du är världsbäst! Kärlek!

Disgusting

Mitt knä. Är ganska äckligt. Men du behöver inte titta. Och till skillnad från alla andra med bloggar som mest tycker om att lägga upp "dagens-outfit" bilder, puss-muns bilder, eller tutt-bilder - så lägger jag faktiskt hellre ut äckliga bilder på mitt nyopererade knä. Det känns mer verkligt, mer okej. Mer annorlunda. För gudarna ska veta att jag inte är en "dagens-outfit" brud som tycker om att pluta med läpparna likt en anka som ser sjukt osäker ut. Blodigt knä it is!

Knarkarkvart och plastfilm

Tidigt? Sent? Jag vet inte. Timmarna tickar och jag sover mest hela tiden. Eller inte alls. Jag är inte riktigt säker, för det är mest som ett enda stort töcken, en dimma. Vaknar ( eller somnar?!) varannan timme och kollar med panik på klockan. Egentligen vet jag inte varför för jag har ju ingenstans att vara, ingen tid att passa. Smärtan och denna hemska "out-of-body-experience" har gjort sej påmind idag. Ögonen går knappt att hålla uppe. Hur jag än försöker åker locken ner och jag har ingen kraft att hålla emot. När jag väl orkar kollar jag runt i mitt hem som dessa dagar ser ut som en knarkarkvart. Det ligger sprutor lite överallt, pillerburken ligger utslängd på bordet för i den värsta smärtan ville jag bara bry mej om att få ett piller, struntade i om burken ramlade eller inte. Dammet samlas i hörnorna, tidningar staplas och posten är oöppnad. Precis som i en knarkarkvart. Äckligt. Ofräscht och unket. Rullgardinen är nerdragen för solen ska inte få komma åt mej. Blommorna är döda och på radion spelas "lilla molntuss". Mitt i allt bestämmer jag mej för att en dusch kanske gör allt lite lättare. Glömde då bort att knät måste plastas in likt ett dyrbart paket med massor av tejp och att sitt/stå/ligga i duschen är ganska ansträngande. Det gick, men den lilla kraft jag hade är borta. Tillbaks till knarkarkvarts soffan...

Nålar, morfin och spya

Klockan var 06.30 när det bar iväg till Södersjukhuset igår morse. Visst var jag nervös efter vad jag varit med om där innan, men efter att jag haft möte med verksamhetschefen och annan personal på dagkirurgen pga min anmälan, kan jag säga att jag blev behandlad som en prinsessa under hela dagen. Jag blev väl informerad om allt som skulle göras och hade min egna lilla stab av sköterskor och läkare. Det var bara röda mattan som fattades iprincip. Läkaren pratade med mej länge och väl och efter det kände jag med redo för operation. Strax efter 08.00 var det dags att göra en korsbandsrekonstruktion. Man drar en sena från bakre lår på nåt sätt fram i knät och fäster med skruvar och metallplatta. För att slippa skena efter OP skall senan helst vara 8 mm - det var min, så ingen skena denna gången! Yes! Så, allt gick bra, alla var nöjda. De förberedde mej på att jag kommer må ganska dåligt första dagarna och att smärtan kan variera, men faktiskt är den inte så farlig som jag hade förväntat mej. Men så har jag morfin så det räcker å blir över. Jag är extremt trött och kan knappt hålla ögonen öppna men ändå vill man vara med lite. Så tack alla fina, fantastiska själar som ringt och smsat fina ord! Även om jag inte svarar så är jag djupt tacksam och rörd! Bjuder på lite sjukhusbilder så ni kan få er ett gott skratt :)

Nervös

Kan man vara för många ting. Det kan också yttra sej olika i olika situationer. I en del lägen kan man bli alldeles kallsvettig, sådär lite illamående. Knäna kan vackla och man skrattar hysteriskt för ingenting och har heller ingen kontroll över det. Ibland kan man bli så nervös att man spyr. Det gör inte jag. För jag tycker inte alls om att spy. Men just nu är jag bara nervös. Fast sådär nervös att jag liksom bara ler istället. Att jag liksom bara glömmer bort, gräver ner det som komma skall för att inte göra mej själv hysterisk och galen. Imorgon är det operation. Å ja, "det finns de som varit med om värre", de som varit sövda längre, de som gjort andra livshotande operationer. Det finns bra mycket värre saker att oroa sej för. MEN - allt det spelar liksom ingen roll. För alla situationer är olika som sagt och upplevs dessutom olika av alla. Ingen är den andra lik och hur som haver så är detta MIN operation. Min nervositet å rädsla. Mitt liv. Mitt knä. För MEJ är detta avgörande. Om det inte går bra kommer jag aldrig bli densamma. Trots allt detta så är jag ganska lugn och säker på att det kommer gå bra. Men OM jag skulle somna in där på operationsbordet - Aj löv u all!

Sista helgen utan stålarmar

På tisdag ska jag bli Forest Gump igen. På tisdag ska jag opereras igen. Mitt knä. Mitt arma knä. Jag längtar så efter att kunna få springa, kunna gå normalt i en trappa, kunna sitta normalt, kunna flytta på mej snabbt så ingen går in i mej på stan. Kunna röra mej som jag gjort innan. På tisdag börjar den resan. En korsbandsrekonstruktion. Så i helgen har jag njutit av att vara utan kryckor och peppat mej själv till att vara stark och klara denna resa med lite av en åsnas envishet. Spontankväll i fredags, lugnt å skönt i lördags, myshäng med pappa å tjejerna idag.
T-minus 2 dagar - Bring it on!!

"The making of us"

De är 4 stycken. Fyra olika individer, två tjejer, två killar som lever helt olika liv. Varit med om helt olika saker. De vet inte om varandra, och är egentligen inte så olika. De har nämligen nånting gemensamt. De lever helt olika liv men var och en av dem, har alltid känt att nånting saknas. Nånting som känns fel. En dag får se reda på sanningen på olika håll, av olika anledningar. En dag vänds deras värld helt upp och ner. Men också då blir de varse om vad kärlek, familj och vänskap egentligen betyder. Detta är en bok som jag läste så sakta i slutet för jag ville inte att den skulle ta slut. Sättet den är skriven på är fantastiskt! Jag läste den också, som så många andra böcker, på engelska och vet inte om den finns på svenska. Historien är trollbindande. Man får följa alla var för sej. Allas liv gås igenom i detalj, men inte så det blir tjatigt eller traggligt. Man blir nyfiken och spänd, man ojar och "aha-ar" för jämnan, men mest av allt vill man bara fortsätta och veta mer. Hon som har skrivit den, Lisa Jewell, har 9 andra böcker på lager och jag är ganska sugen på att ge mej hän i de också. Magiskt! Läs!!

Att få, att ta, att ge

Vi gör det hela tiden. Varje dag. På jobbet, hemma. Med kollegor, vänner och familj. Kanske till och med en bekant. Man ger alltid något. Det ger alltid något, varje gång du träffar någon vare sej det är i en minut eller 1 år, så ger det dej något. Man tar också något och självklart får man något. Man byter. Byter tankar, meningar, åsikter och känslor. Som en känslomässig loppis. Utan att pruta. Ibland kanske man gör det också men då kanske det inte ger lika mycket som man trodde eller hade hoppats på. Då får man pruta. Man lär sej alltid något av varje möte, av varje relation, av varje människa man träffar genom livet. Det är inte alltid man tar åt sej just då men i efterhand kan man tacka och förstå att det var just DET mötet som gjorde att du ändrade dej, att du klarade just den situationen, att du blev berörd. Att få oväntad styrka från ett möte, en människa - känd eller okänd - kan va bland den finaste gåvan man kan få.

Du gamla du fria

En nationaldag. Hälften av oss vet knappt varför vi har det eller något om historien bakom. Och visst är väl det okej, inte kan man veta allt, men lite hum ska man väl ha? Att vi sen är alldeles för fega för att hurra för högt för att vi minsann inte ska vara patriotiska eller tycka vi är bättre än något annat land, Sverige ska ju vara så jämställt det bara går, är ju en annan sak. Men vi är inte så präktiga som vi tror och jämställdheten har, förvisso kommit en bit, men vi är inte helt där. Än. Sverige är ett bra land. Ett land man kan känna sej trygg i, ett välkomnande land, ett inbjudande land. Det finns också mycket fel och brister, precis som i alla länder på detta klot. I mitt liv har aldrig nationaldagen firats nåt särskilt, och inte direkt mer idag heller. Men det var väldigt fint att gå genom stan och på Djurgården och få se lite folkdräkter och svenska flaggor. Catrine å jag tog en sväng genom gamla stan och vidare till kastellholmen för att njuta av sol och lite fika. I kungsan bjöds det sen på säckpipor och alldeles, alldeles för mycket folk som alla hade som mål att trängas. Men visst är folkfest bland det mysigaste? Vi insåg också att vi sa mycket ord som - " fantastiskt", " undebart", "vackert", "magiskt". För var annars än i Stockholm kan du gå förbi en båt på Djurgården som är full med folk som äter god mat, dricker vin och lyssnar på liveband som spelar på taket på samma båt? Denna stad! Magisk!

Många tvivel, många mål

Det slår mej mer och mer. Att min resa kommer bli lite längre än jag trodde. Det slår mej att jag inte kan skynda fram nånting när det gäller mitt knä. Helst av allt vill jag varje dag, precis som killen med samma macka varje morgon, springa till tunnelbanan - även om jag inte alls har bråttom. Mest för springandets skull. Jag skulle vilja sitta skräddare, bara för att det är så skönt. Bara för att meditera bättre. Jag skulle vilja springa ner och upp för trapporna på jobbet, mest för att de stängt av hissen, men också för att det faktiskt är en frihet att kunna göra det. Jag vill sitta skönt i det ljumma, daggiga gräset och njuta av sol, eller regn, även om det är lite lite för kallt. Jo, jag KAN göra det, men det gör ont efter 5 minuter och då måste jag röra på mej. Jag vill kunna böja upp knät och sitta och pilla på tårna som alla andra kan. Jag vill använda mina easytone skor och powerwalka. Jag vill dansa obehindrat. Jag vill kunna stå i tbanan utan att det gör ont och jag kvider mej så pass att personerna runt mej börjar kolla konstigt på mej. Många viljor. Men också många mål. Mål som kommer nås med envishet, styrka och driv. Med hjälp av världens bästa sjukgymnast. Han har förberett mej bra. Varit ärlig, varit brutalt ärlig. Precis som jag vill att han ska vara. Träning ofta och mycket. Kryckor hela sommaren. Inklusive på Grekland som jag 3 veckor efter operationen ska åka till för att både ha semester och för att gå på bröllop. Det kanske inte blir så njutbart som det var tänkt från början då kryckor, skena och bandage kommer vara på. Då jag inte får bada och sola måttligt. Men jag kommer ialla fall få vara med goda vänner, drick god öl och äta god mat. Allting blir vad man gör det till och jag hade tänkt att försöka vara så positiv och tålmodig det bara går. Men ibland måste man tillåta sej själv att ha dagar där man är bitter och nere, för det ÄR helt OKEJ! Oavsett vad någon må säga...

It's not easy to be me

I'm not that naive. I'm just out to find the better part of me.
I'm more than a plane. I'm more than some pretty face beside a train.
And it's not easy to be me.

Wish that I could cry. Fall upon my knees. Find a way to lie. 'Bout a home I'll never see.

It might sound absurd, but don't be naive. Even heroes have the right to bleed. I may be disturbed, but won't you conceive. Even heroes have the right to dream, and it's not easy to be me.

Up, up and away, away from me. But it's alright. You can all sleep sound tonight. I'm not crazy or anything.

It's. Not. Easy. To. Be. Me.

Bjuda

Varsågod! Jag bjuder :)

Om jag ska gifta mej

Vill jag ha ett sånt här frieri - MINST! Helt fantastiskt. Man blir glad, man blir tårögd, man blir rörd!!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/roligaklippochbloopers/article14892480.ab

En kär vän

En? Jag har många. Många som jag absolut skulle slänga mej framför en buss för. Just för att jag älskar dom. För att de alltid finns där vare sej jag begär det eller ej. För att de får mej att skratta, att se saker ur en annan vinkel, att de stöttar mej i vad jag än tar mej för. Idag hade jag äran att få träffa en av mina kära vänner. Veronica. (Jo, hon heter som mej, det är inte på låtsas) En fantastisk ung själ som vuxit oerhört mycket under de korta (långa?!) år vi känt varann. Hon är, trots att hon knappt vet det själv, en stark människa som kan bära mycket på sina axlar utan att klaga. Hon har varit en av de mest negativa personer jag känt, men numera vuxit in i den positiva världen. Vi hat varit i London, vi har varit i Edinburgh, vi delar saker som vi tycker lika om. Hon är en fantastiskt inspirerande ung kvinna som kommer gå långt. Längre än de flesta. Fick också idag sjunga för min kära vän Bettan. Hon är en skarp kvinna som jag många gånger beundrar och är stolt över. Käften hennes har hon med sej, hon är kvick och jag älskar det! Jag älskar henne för att hon är sej själv och ingen annan. För att hon är starkare än hon tror. Bettan är en kämpe och jag är lika stolt över henne. För att hon klarar så mycket mer än de flesta, för att hon är ärlig, för att hon inte hukar sej. Kärlek till Er mina fina, fantastiska tjejer! Ni gör mej så glad!

Med de man tycker om

Att få spendera helgen med de man tycker om är väl ändå helt magiskt! Trots att jag mådde pyton i fredags klarade jag mej igenom en AW med fina kollegor och i lördags fick jag äran att gå på stan med Annelie och Sara. Vi såg en del knasigheter som vanligt, när sol å värme tittar fram kommer också det härliga/knäppa fram i oss människor. Men det är fantastiskt! Det kan va allt ifrån knasiga kläder, tokigt hår, galna upptåg eller bara en artig gest. Det är fint med sol. Det är fint med soliga människor.

Den mystiska mannen

Vem är han? Han den där som gör mej så varm och lycklig? Han finns faktiskt på riktigt! Magiskt!

Ansökan - kul utmaning!

Det här är en utmaning till de flesta! Särskilt till mina stockholmsvänner, haha! Läs högt, försök uttala orden som det står - och jag lovar - du kommer skratta tills tårarna rinner!
För er som inte vet är Listerlandet en liten egen del i Blekinge där man faktiskt pratar såhär. Om ni inte tror mej kan ni alltid kolla in Fredrik Lindströms program om svenska språket på svtplay. Kom igen å skratta nu då!

Damn!

Det är inte så värst kul att ligga i en soffa med mjukisbrallor å täcke lite halvt huttrande när man kollar på termometern som visar 20 grader plus ute. Helt korrekt tillfälle att välja att vara dyngförkyld och ont i halsen på. När det börjar bli varmt! Otur! Men jag ska inte klaga.. Det finns händelser i mitt liv just nu som jag också är väldigt glad för och känner mej lyckligt lottad för!

Fågelskit och halsont

Motgångar. Vi måste väl antagligen ha dom. Vi måste genomlida dom, ingen gillar dom, men vi tar oss igenom dom. Ibland med bra resultat, ibland med katastrofal utgång. Men i alla motgångar och uppförsbackar lär vi oss något. Förhoppningsvis att aldrig hamna där igen, men i en del fall kan man inte påverka så värst mycket. Mitt knä är en bok med många kapitel. Ofta med dåliga, tråkiga utgångar. Det har varit och är en resa jag vill ska ta slut för jag är alldeles för rastlös för mitt eget bästa. Imorgon skulle vankas operation. Jag skulle äntligen få ett korsband för att sen kämpa sista biten med en åsna envishet. Men nej. Igår började halsen tjabba. 1 år sen jag var förkyld eller hade ont i halsen. Men igår valde det att komma på besök och därmed stoppa min operation imorgon. Den blev avblåst. Läkaren vill inte operera då det finns risk för att få lunginflammation efteråt. Det vågade de inte riskera och givetvis köper jag det. Uppgiven - ja. Förbannad - ja. Trött - ja. Ibland undrar man vad man gjort för ont för att få sån typisk otur. Det sägs att om en fågel bajsar i huvudet på dej ska du få 7 års tur. Det har hänt mej 2 gånger - Sååå - var är dom 14 åren med tur?!!! Men okej. Jag fick en ny tid om 3 veckor, inte ska man väl klaga, fast lite gnällig får man lov att vara emellanåt.... Nu ska jag ut å leta efter en mås som kan skita i huvet på mej...

Syrén, sirén?!

Gick i godan ro hem från tbanan i mitt fantastiska område som, när det blommar överallt, är en magisk plats! Råkade på en granne och vi började prata om allt. Mest om vädret. För hur det än är är vi tråkiga svenskar, men börjar man prata väder är man hemma. Då har man blivit accepterad och nästintill gått från granne till bekant. Jupp. Så tråkiga är vi. Men vi verkar ju trivas med det, så what to do? Samtalet som utspelade sej är ganska roligt dock....

Jag - " Jo det är ju trist att det ska regna ikväll, men kanske träden behöver det?"
Granne - " Ja men lite regn är bra, då gror träden"
Jag - "mjo, ehh, det var ju, just det..jag sa.."
Granne - " vad du ser konstig ut, vad gör du?"
Jag - " luktar. Känner du inte? Sniffa lite så känner du.."
Granne - " höhö, sniffa var längesen, det måste vara minst 15 år sen!!"
Jag (lite smått chockad) - " ehh, hmm, jaaha, jaaa. Fast nej, alltså jag menade att du måste andas in, lukta, känn lukten av blommorna!"
Granne - " Ja, på min tid sniffade vi minsann inga blommor, å jag rekommenderar INTE att sniffa eller så men om man vill. Ibland. Inte för mycket bara. Kom ihåg det!"
Jag (fortfarande med uppspärrade och chockade ögon) - " Hrmm, ehh jaa, noterat. Men känner du inte lukten?"
Granne (andas in det djupaste hon kan) - " jaaaa visst är det härligt med sommar?! Såna där SIRENER"
Jag - " sirener? Menar du såna som sitter på utryckningsfordon?"
Granne - " nej, nu pratar vi inte samma språk, det måste vara din dialekt!"
Jag - " min dialekt sitter inte i öronen"
Granne - " nej väl är väl det, men SIRENER är sånda där lila och vita blommor som växer på träd, du vet."
Jag - " Mja, SYRENER är såna där lila och vita blommor som växer på BUSKAR fick jag lära mej i skolan. Se här ( pekar på syrénbuskarna på vår bakgård), såna blommor. Hela kvarteret luktar ljuvligt av dom!"
Granne - " nä det där är jasminbuskar."
Jag - " hihi, nä jasmin är förvisso också buskar men de är bara vita vad jag vet och luktar helt annorlunda men dock lika gott!"
Granne - " okej, SIRENER alltså? Ja man lär sej nåt nytt varje dag..."
Jag - " så du har lärt dina barn att syrén är jasmin och tvärtom? "
Granne - " ja, jag hat nog lite att förklara för dem."
Jag - " det har du nog. Du kanske har sniffat för mycket för ditt eget bästa?!"
Granne - " ja tydligen om jag inte kan se skillnad på SIREN och jasmin."
Jag - " Det heter SYRÉN"
Granne - " SYYYRRRÉÉÉEN"
Jag - " Bra där! Tack för idag, nästa vecka går vi igenom träd. Alltså inte buskar, utan träd. Du vet såna långa pinnar som sticker ur marken med gröna grenar på toppen"
Granne -" Du kanske ska lära mina barn allt om skogen som den skogsmulle du är?!"
Jag - " Inga problem, jag lär gärna dina barn om allt annat än betongdjungel"
Granne - " Betongdjungel?!!"
Jag ( tänker genast att hon verkligen sniffat för mycket vitt skit i sina dar) " Vi löser det, tack igen och ha en fin helg!"
Granne - " du är rolig du!"

Allt utspelades med en bit ironi och skön attityd men jo. Tyvärr är denna granne lite för söndersniffad. Men - hon är rolig och har självinsikt! Må hennes barn aldrig sniffa!! Annat än SYRÉNER då! Hej hopp!

Last day

Idag är det onsdag. Imorgon är det torsdag.
Idag är också sista dagen jag träffar min sjukgymnast. Edde. Mannen, myten, legenden. Han är en fantastisk människa. Jag litar inte på många människor inom vården, framförallt inte efter vad jag varit med om på SÖS. Det har inte bara varit en jobbig å påfrestande resa fysiskt med knät, det har också varit en "battle" med att anmäla fel och brister under mina besök. Det är slitsamt, men det är så värt det. Man ska inte hålla tyst, man ska meddela när det är fel. Man måste stå upp för den lilla människan. Det går inte direkt fort, men det går framåt i varje fall. Utan min sjukgymnast och pushande nära hade jag kanske inte orkat lika långt. Edde är bra på att lugna ner mej på ett sätt som inte många kan. Han har en förmåga att på precis rätt ställen peka ut felen och stressen jag känner. Å jg tar åt mej. För han vet, han kan. Nu är det 6 dagar kvar till min andra knäoperation och jag har varit så nervös, ÄR nervös fär vad som komma skall. Idag är också sista dagen jag träffar Edde. Inte för alltid, men på nån vecka. Efter operationen är han vid min sida igen, och jag känner mej glad och lyckligt lottad att få ha honom som en slags coach för mina mål. Det är inga små mål, det är ganska krävande men uppnåliga mål. Och hela resan är Edde med mej. Han är fantastisk!
Break a leg!

Stockholm - let the summer begin

Sommaren är invigd. Stockholm är magiskt! Låt sommaren komma och ta oss med storm!

Just fucking be here

Fredagen kom som en välsignelse och längtan var stor att få gå på spelning. Kanske en aningens bitter spelning men ack så fantastisk. Ryan Adams. Med R, inte B. Visserligen också Amerikan men med väldigt mycket mer bitterhet i sin musik. Han är magisk. Som allt bra är mitt liv - magiskt. Det var en annorlunda konsert. En sån där man sitter hela 2,5 timme i en arena där ljudet är fantastiskt. Scenen är som ett vardagsrum. En persisk matta, ett svart bord. Piano med 10-tals ljus ovanpå, kandelabrar med vackra ljus, gitarrer, munspel och en man med en röst som får håret på stortån att resa sej spikrakt uppåt. (vadå? Jag trodde alla hade trollhår på tårna?!!). Han förvånar mej, han får mej att gråta, han får mej att le och bli varm i hjärtat av texterna han skriver och sen sätter ljud på så oerhört vackert. Han tillhör också den sortens artist som på ett självironiskt/sarkastiskt sätt kan säga till publiken 3,4,10 gånger att lägga ner mobiljävlen du filmar med och faktiskt VARA DÄR. Ett fenomen som jag ialla fall irriteras av, även att jag själv gör det from time to time, att man istället för att faktiskt vara där och njuta, tar man upp mobilen och tar kort eller filmar vad man SKA njuta av och fortast möjligast postar på facebook/twitter/tumblr/bloggen. För vad? För att alla ska se hur kul du har? Hur kul kan du när du hela tiden måste fokusera på att få så bra bild som möjligt? Att filma bästa vinkeln? Att fånga just DEN låten på audio? Jag förstår att det är jobbigt för artister på scen med blixtrar, kameror och telefoner. De tar ju bort fokus på det de faktiskt vill förmedla och dela med oss. Få oss att få valuta för pengarna men kul förbaskat ska vi sitta med våra kameror och smartphones för att hela tiden visa vad vi gör, när vi gör det, att vi gör det. Det börjar bli tröttsamt. Jag säger som Ryan Adams - "Just fucking put it away, and just fucking BE here".

Since we were little

Vänner. Sedan benen var fulla av spring. Sedan skolans första dag. Vänner - sedan första mopedturen, sedan första natten i tält. Det finns vackra sagor. Med vänner i som man aldrig kommer få åter, som man bara vill behålla. Vi har varit vänner sedan den första "Aurora"-fyllans snurriga tonårstid. Vi har varit ovänner, vi har varit BÄSTA vänner, vi har bytt vänner. Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har skrikit, allt utanför mörrumskioskens mörka fönster kalla som varma nätter. Vi har alltid funnits där. Vi har alltid haft varann oavsett avstånd, oavsett vad. Vänner som ingen annan. Vi. Vänner. Kärlek. Umgås. Det är ren och skär kärlek!

Att falla och ta sej upp

Inte en, inte två, utan ett tiotal gånger går man igenom saker i livet som är olika svårt och lätt. Alla har vi våra duster, våra problem, vår svåra tid. Jag har haft en del såna under en tid nu och aldrig trott att det skulle bli bättre. Trots positiva tankar, energi och peppning. Ibland känns det inte tillräckligt. Ibland får man en smäll som känns värre än ett ånglok som kör över bröstet. Men på något sätt tar man sej upp. Själv, eller med andras hjälp. Kanske hjälp från oväntat håll. När jag skadade mitt knä var botten nådd. Trodde jag. Tji fick jag. Så många bra saker som faktiskt hänt under denna jobbiga tid kan jag knappt räkna på fingrarna. Det var ett långt, mörkt, buckligt hål jag aldrig såg ljuset i, men så började jag klättra uppåt. Stångade mej fram, bröt ihop, ramlade ner, men tog mej gråtandes och blodig upp, sakta men säkert. NU är jag där. Där jag vill vara. I det glada, i det ljusa. Ingenting är omöjligt och kom ihåg att alla dåliga saker, alla problem du stöter på - stärker, härdar och blir nånting bra i slutändan. Du måste bara tro på det!

Trötta ögon men pigg hjärna

Som vanligt går hjärnan på högvarv hela tiden. De senaste dagarna har kreativiteten flödat och när man inte får utlopp för den helt så kliar det i alla delar av hjärnan. Jag gjorde en tavla häromdagen som kanske ser simpel och tradig ut men jag var nöjd. Ett gammalt linne. En tavla målad med diverse saker innan jag valde att efter några lager måla den helt vit för att jag inte var nöjd. När jag är glad spritter det i hjärnbalken å jag vill helst göra tusen saker på en gång. Men just nu är jag bara glad att få vara glad.

Ljusa tider

Dygnet verkar längre. Fåglarna kvittrar och katterna busar och suktar under träden där de sitter och sjunger in våren. Sopstationerna är belägrade med bilar å släp lastade med vinterns trista och gamla saker. Människor ler mot varann, kanske till och med hejar och är mer aktiva än vanligt. Grannarna grillar och någon hänger ut tvätt för att få den där friska, härliga nytvättade känslan. Det är vår. Solen strålar och ger oss energin vi väntat och längtat efter. Om än lite, lite kallt fortfarande så ser och märker man detta fantastiska underverk som sen också leder till sommaren och dess ljumna kvällar. Jag känner mer pirrig, glad och full med energi. Välkommen du ljuva årstid!

Kungsträdgården

Det har blommat vackert i kungsan.
Som alla andra var jag också tvungen att ta en bild. När kommer sommaren?

Kärringen är gammal

Valborg. Kungen fyller år, eldar tänds, korv grillas, barn tjuter av lycka, körer sjunger in våren. Det ska vara mysigt och inbringande. Det enda jag kommer ihåg från valborg är när man var ung, tonåring. Alla räknade ner dagarna till Valborg för då var man ledig, någon hade alltid fest och några blev alltid för fulla och blev hämtade av polis/föräldrar, vilket då var samma sak ungefär. Antingen langade någon sprit till en, man snodde häxblandning hemifrån, eller snodde på festen. Ingen eld sågs och det enda varma man kände var spritens blandning med blodet och huvudet som snurrade. Man tyckte det var coolt, att på denna amatörernas afton, supa sej full och göra bort sej. Alla andra gör ju det. Nu är man lite äldre och tycker sej kunna avstå från alkoholens demoner. Jag åkte tunnelbana till stan för att umgås med vänner och på min station ser jag två unga tjejer stå mot en vägg i tunna kläder, utan jackor. Den ena så pass redlös att hon knappt kan luta sej ens, den andra håller i sin kompis medans hon också håller håret borta från spyan. Tragiskt. Hela tåget är fullt av spritluktande tonåringar och alla pratar om var festen är. Vilken fest som är "DEN" festen i år. Tjejen som höll sin kompis hår gör det enda förnuftiga - ringer föräldrarna till denne och ber dom hämta henne för hon är för full. Klockan slår precis 19.02.

Pictures from the weekend