I nån vecka har jag nu befunnit mej i mina hemtrakter, Mörrum, Blekinge. Det bästa med det är att få vara med familjen. Alla har vi en "tykon"-familj som vi är både stolta och skäms över. Min är också en sådan. Mest är jag glad för att vi alltid är ärliga mot varann, visar kärlek och ställer upp när det gäller. Tänk de som inte har familj? Vad gör dom? Kan man samla ihop de på nåt sätt så de kan bli en egen typ av familj kanske? Med familj menar jag också vänner. För i mitt liv är mina riktigt nära vänner också min familj. Hur är det i din?
Jag älskar Mörrum på många sätt, men också ogillar jag det. Det är nåt med småstäder som får en att bli kär i dom lika mycket som det kan få en att hysa agg mot de. Har aldrig längtat HEM till Stockholm så mycket som nu, och det finns x antal anledningar. Här nere lever man i en bubbla, ofta en mörk och negativ, trångsynt sådan. Där man bara ser problem och är väldigt skeptisk till livet. Jag är glad att jag lyckades lämna det bakom mej, men kanske är det inte helt pga stockholm man lyckats lämna trångsyntheten och allt det där andra, det kan ju också vara för att man valt att ändra och öppna sej till helt andra och bättre saker.
Men nej, bara för att man flyttat till Stockholm ( eller vilken stad i världen det än må bara) opererar jag varken brösten, näsan eller magen. Ytlig kan man tydligen också vara även om man bor i en folktom liten håla..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar