Idag, imorgon, igår

Är jag bara trött. Men ändå ska man hinna med allting. Slita å slå sej fram med alla andra 9-18 jobbare på tunnelbanan, hålla i nån stackars dam eller unge som inte kan hålla i sej själva när tåget bromsar eller gasar, armbåga sej ut för att gå hem i kylan så fort du bara kan. In, av med skor, diska matlådan en gång till för den blev nog inte helt ren, laga mat till kväll å dagen efter, ringa de dagliga samtalen till nära å kära, byta kläder för att ge sej på den där träningen, göra den halvdant till hög musik, städa och duscha för att sen ringa nåt samtal till å slutligen hopp i säng för att börja om allt på nytt nästa morgon... Upp vid 7, springa på isen till tåget för att armbåga sej fram med alla andra morgontrötta, hålla i.... Ja - ni förstår...
Vem har bestämt att man ska jobba vissa tider? Vem har bestämt att ALLA ska jobba nästan lika så att man alltid får vänta 3-4 tåg innan man kan trycka in sej i vagnen? VEM har bestämt att det måste vara måndag till fredag? VEM har bestämt att detta ska vara människor rutiner å varför? Likt boskap följer vi dessa rutiner och ingen är räddare än jag för ett sånt här liv i 40 år till. MEN - det bästa är ju att man faktiskt styr en smula själv, att det blir vad man gör det till och man vänjer (nöjer) sej med tiden. Ja, så får det bli. För just nu har jag världens bästa liv!

Vett & etikett

När jag ändå är inne så mycket på tunnelbana kan jag lika gärna dela med mej lite till..
På morgonen gillar inte jag att varken prata med folk - OM dom inte ler mot mej. Jag vill vara i min lilla boxbubbla med min musik och mina morgontrötta tankar, UTAN att någon rör vid mej eller talar till mej - på ett otrevligt sätt. I morgonrusningen är det ju totalt omöjligt att lyssna på musik i sina lurar då någon alltid kommer åt med kappan å får med sej halva dej och dina lurar, eller så är det ett par-tre armbågar, sura miner å pust å stön som gäller. Det kan jag ta, folk har bråttom för att de låg och snooza 20 minuter längre och missade 4 tåg.. Men imorse - Går som vanligt ganska glatt till jobbet eftersom jag numera har ett schysst jobb, lyssnar på min musik och är ute i god tid. Kommer till perrongen å ser att det inte är så mycket folk som det brukar - måndagssjukan månne? - ställer mej vid min vanliga plats som är noga uträknad för att matcha andra tåget. Tåget rullar in och jag ställer mej å väntar på att dörren ska öppnas - ÅT SIDAN SÅ FOLK SOM SKA GÅ AV FÅR TID OCH PLATS. Då står en MAN (ja, en cirka 45-50 år) bakom mej först, sen kommer han upp vid sidan och trycker in mej i vagnen innan folk har fått gå av, väl i vagnen fortsätter han trycka på mej OCH titta väldigt surt för att jag uppenbarligen går alldeles för sakta in i vagnen där det för det första finns gott om plats både sittplats och ståplats. När jag väl vänder mej om mot honom så tittar han surt och suckar för att sen gå å sätta sej. What's up med honom?! Tryck inte på mej - rör mej inte! DU HINNER! 
En annan sak man absolut INTE får på tunnelbanan på morgonen är att ha kaffeandedräkt som stinker så jävligt att föraren blir yr i bollen å kör av spåret. Häromdagen stod jag mellan 2 stycken som hostade och andades med munnen vidöppen och ut kom en fruktansvärd odör - kaffesumps lukt. Som om det grott in i tänderna och inte går bort. Fy för bövelen vad vedervärdigt!! 
Klart slut. 

Hört på T-banan..

Pojke ca 5 år är väldigt obekväm och han söker uppmärksamhet från mamma ca 30+ som sitter med hörlurar och blicken fäst vid iphonen...
Pojke - "Mammaaaa!? Mammaaaa?!"
Mamma - "Mmmmm, vänta lite.."
Pojke - "Mamma, jag tycker du ska sluta nu. Jag är viktigare än ajfåoenen faktiskt"
Mamma - "mmmm...."
Pojke - "Ska vi köpa clementiner eller apelsiner? Clementiner är sötare, fast apelsiner är finare, eller mango - den är guligare i färgen."
Mamma - "mmm, kanske..."
Pojke - (ser nu väldigt obekväm ut och kämpar med orden) "Mammaaaa? Jag har ont.. Där..."
Mamma -"Jag ser inte"
Pojke -"Men titta dååååå! Hääääär"(pekar på ett kanske lite genant ställe"
Mamma - "Mmmmm"
Pojke - " MAMMAAA - JAG HAR ONT I SNOPPEEEEN! Där framme, det är rött, Mamma det gör OOOONT!"
Mamma tittar nu omkring sej i den fulla tbane vagnen för att sedan säga till sin son "Men gubben, sånt visar vi inte på tunnelbanan (han var påväg att knäppa upp overallen å visa sin iphone upptagna mamma), sånt tar vi hemma"
Pojke - " Men pappa har ju visat sin snoppe på din telefon, är det den du tittar på hela tiden?"
Mamma - (skäms nu en aning och går av nästa station trots att jag hörde att de bor 5 stationer efter)

Jag säger inget mer...

Tonåringar...

Finns överallt. Vi har själva varit där men vill aldrig tillbaka dit. Även om många saker då var väldigt lätta, roliga och oförglömliga så var det också ganska svårt, jobbigt och omständigt. Jag jämför tonåringar i Stockholm med tonåringar i småstäder, främst den jag kommer ifrån och också då med när man själv var det. När jag först flyttade till Stockholm slogs jag av hur oartiga, arroganta och platstagande tonåringar är här uppe. Men så långt ligger det lika. Men jag kan inte komma ihåg att jag själv, eller många av mina vänner var så katastrofalt ytliga, pratade invandrarsvenska trots den blonda kaluffsen, ville se 15 år äldre ut, hade hundar i handväskor, märkeskläder från topp till tå, shoppade varje dag och var nedlåtande mot resten av världen. Idag på tunnelbanan - där ALLT händer råkade jag engagera mej mer än vanligt i en diskussion mellan tonårsbruttor. De satt med fötterna på sätet, tuggade febrilt med öppen mun på sina tuggummin, hade Louis vitton väskor å höga klackar, fint lockigt hår och hördes väldigt mycket. De kritiserade några killar som stod ungefär 10 cm från dom, dock med hörlurar - hur de klädde sej, att man inte kan matcha si eller så, att de aldrig skulle kunna få en orgasm med han eller han ( vet de ens vad det är?!??), att killen med grön jacka skulle va "sååååå mycket fiiiiiiinare mé sån friiisyyyr" som den artisten, och "herrrrreguuuud, OMG vad lyssnar killen på - ofta, typ liksom nääää". Jag ville ungefär där gå fram å fråga - vad i hela friden säger ni alltid ofta för? Å vem har gett er rätten att döma folk som klär sej si eller så? Å för i helvete - ta ner klackarna från sätet och sluta visa era kön för hela vagnen!!!" Om mej sa dom att min jacka var lite för stor, mina skor var lite för skitiga och mitt hår var liiiiiite för otvättat, stackars hon. Jo - jag hade hörlurar men ingen musik. Busigt! Det jag vill komma till är att barn blir elakare med åren tack vare deras föräldrars icke existerande, tonåringar blir "mer vuxna" och ytliga - tack vare deras icke existerande och därav blir dom puckade vuxna med förutfattade meningar. Men jag får väl inte yttra mej, jag har ju inga barn...

Kings Of Leon - Use Somebody

Mitt Band. Min kärlek. Min passion.
Live är de fantastiska!

Musik ska byggas utav glädje

Lill Lindfors. Så rätt hon har. Vad man har för stil i musik spelar mindre roll. De flesta är ganska mycket "all-ätare" och så även jag. Fast att majoriteten av mina favoritlåtar/artister brukar kunna nämnas i någorlunda liknande genrer, eller kopplas till varandra på nåt sätt. Jag blev väldigt "skadad" när jag bodde i Edinburgh. Brittisk musik är för mej något av det mest vackraste och finurligaste jag vet. Indie-pop/rock. Indie. Klassiskt singer/songwriter (som förvisso har majoritet i staterna med alla rödhåriga, som dock sjunger som gudar, irländskättade 17-åriga pojkar). När jag gick längs de gråa, trista gatorna med sprickor i varje gatsten till och från mitt jobb i Edinburgh gick jag alltid förbi minst 5 gatumusikanter. Min absoluta favorit genre. Gick alltid lite tidigare, eller senare, för att sätta mej med en varm kopp choklad och lyssna. Ta in kärleken, ta in lugnet, känna livet, känslor och dela. Någon blev man bundis med, någon log man bara mot, nån annan tog man en kopp te med. Dessa fascinerande, levande, fria själar. Vackra människor som valt att dela sina vackra sidor. Valt att dela sina passioner för att andra ska få känna. Vackrare kan det inte bli. En gång, konstigt nog efter en öl eller 3, bestämde jag och en av dessa vackra människor att vi skulle köra duett. Idag önskar jag att vi tänkt på att filma det fast att jag samtidigt hellre kommer ihåg det i mitt huvud då det är väldigt levande och varmt där. Vi tjänade ihop till en helhelg med god dryck och mat, men det som var värt mest var denna vackra människas själ och sällskap. Han lärde mej mycket, inte bara om musik. Jag är glad att ett av mina största intressen är musik, utan musik kan inte jag leva. Utan musik finns ingen passion, utan musik finns inget lugn.
En av mina "nya" favoriter heter Birgit Bidder. Hon har en väldigt vacker själ, röst och texterna är magiska!
LYSSNA!

Pink love

Den må vara liten, men min rosa radio med halvkasst ljud är min länk till den kärleken för musik jag har.

Egentid å klagomål

Jag har fått klagomål. På att det är för få bilder på mej själv i min blogg. Men hallå tänkte jag, varför ska jag lägga upp massa egentagna-framför-spegeln bilder på mej själv? Vem i hela friden vill se dom?!? Räcker det inte med profilbilden? Får lite smått panik på alla som lägger ut bilder på sej själva för jämnan och det är så tydligt att de stått framför spegeln väldigt länge för att få till den "perfekta bilden". Just för att - furas what? INGEN ser så bra ut jämt, ingen orkar ha makeup å kavaj på för jämnan, INGEN har perfekt frisyr 24/7 å bla bla bla. Jag sitter just nu med mina mjukisbrallor, mascaran är avtvättad, tshirten har nån fettfläck från när jag lagade matlådor, strumporna luktar illa och bh:n är av. Trash? Nej - BEKVÄMT. Egentid är det bästa som finns vissa dagar. Då behöver man inte vara "perfekt" eller undra om man duger.. Inte för att jag hoppa att någon tänker så för vi duger alla som vi är, vi är alla värdefulla.

Men snäll som jag är. Eller dum ? Kommer det lite "framför-spegeln-tagna-bilder". Bara för Dej!

Sopletare

När jag i godan ro stod å diskade mina loppisglas, tittade jag emellanåt ut genom mitt stora fönster. Sen jag flyttade hit har mitt köksfönster varit min tv då jag valt att inte ha en riktig tv. Å tro mej - även i lilla sandsborg händer det grejer. Trots att det är ett villaområde med vita staket och fina bilar. Jag har sett grannen allt som oftast gå runt för att hitta fel å fimpar på marken, jag har sett polisen göra razzia i en fantastiskt fin 30-talsvilla, det har brunnit i ett av de fina husen på min gata, jag har sett tonåringar stå på gården och smygrökt, jag har bevittnat flera bråk, jag har ringt ambulansen då en man föll ihop vid vår soptunna, en rådjurs familj sprang å irrade runt en ljummen vårmorgon, skator har ätit på döda kaniner, vinkat till grannen i andra huset, sett Åke 50 år naken ner än en gång, sexljud från huset över gatan, en kvinna slängde ut sin man å hans tillhörigheter, sett folk sortera fel vid sopstationen å en massa mer. Ja, ni hör ju. Vem behöver tv när man kan sitta i mitt köksfönster? Idag när jag tittade ut såg jag en man som letade efter något (?) i våra soptunnor. Han hade ficklampa, cykel å en påse med sej. Jag vet att det finns människor som går igenom andras sopor, jag har bara aldrig sett det med egna ögon eller på vår bakgård. Han tog med sej en påse, hoppas inte det var min med massa gammal mat i...

Drömmer mej bort

Jag gillar snö, kanske mer än många andra, så det bekommer mej inte att det utanför mitt fönster ringlar ner massa vita små fina flingor. Men så tittar jag på min fotovägg och drömmer mej bort till varmare breddgrader.. Denna bilden är från Kap Verde där jag var förra året med fina människor, värme, kärlek, sjukdom och surfing. Alla resor jag gör slutar nästan alltid med nån form av sjukhusbesök, så även denna. Trots det ligger just den resan på min top5 lista!

Lidelsens minuter..

På mitt nya jobb sitter jag helt ensam på kontoret i regel från klockan 17-18. Det är helt tyst, svart utanför fönstren och superkallt. När alla går tar de med sej värmen och ljudet och kvar blir jag med ögonen flackande mot klockan. Det är inte så illa som det låter, på ett sätt är det också ganska skönt då det är ganska mycket ljud hela dagarna i övrigt, men man märker hur beroende man är av ljud, och ja, sällskap framförallt. Det är 10 minuter tills klockan slår 18 och jag räknar sekunderna tills jag kan gå. Tiden har en tendens att gå så otroligt sakta på fredagar när man inte vill annat än hem, ut, bort härifrån. Missförstå mej inte - jag trivs bättre än bra på mitt jobb - men jag vill också ha helg! Veckan kan gå med rekordfart men de där sista minuterna på fredagen sniglar sej fram....Märkligt det där..
17:54....
17:55...
SNART!!!

Vid din sida, i dina fotspår

Har jag varit och gått i hela mitt liv. Kanske lite snett bakom, kanske lite utanför dina spår, men du har alltid på ett eller annat sätt lett mej rätt. Det finns få människor jag beundrar och ser upp till som dej, det finns få människor som förstår vår kärlek och än mindre som upplevt en relation som vår. De människor är jag väldigt ledsen för, men för min egen är jag väldigt glad. Du har inte bara gett mej styrka, du har gett mej mod, du har stöttat mej,du har hindrat mej och du har framförallt varit en fantastisk förebild. Pappa - jag avgudar dej. Pappa jag älskar dej. Pappa - jag tänker på dej och är vid din sida hela tiden. Du är den starkaste jag vet, du klarar det här. <3

Ordspråk

Denna dagen vill jag helst bara glömma. Det har varit tufft rent emotionellt pga att mitt hem blivit skändat. Min fantastiska lya där jag känt mej trygg, hemma och lugn. Kan tänka mej att människor som är med om inbrott å liknande kan känna denna känsla fast tusen gånger värre såklart. Jag känner mej helt tom. Därför är det bra att ha lite ordspråk på sina väggar att luta sej tillbaka emot för att känna nån form av tröst. Så jag säger som mitt bästa som jag ser varje morgon å kväll innan jag sluter eller öppnar ögonen...

Fuck yeah!

I maj 2010 blev jag kär. Det var kärlek vid första blick, sån där romantisk, djup och pirrande kärlek. Som blev min! I snart 2 år har jag bott i den mest fantastiska lägenhet, min egen lilla fristad, min 30-tals kärlek. Jag åkte till Norge i somras fram tills november, skulle blivit tills nu men saker händer, och hyrde då ut min "bebis" till en dam jag kände skulle kunna ta hand om mitt skötebarn. Hon kändes skötsam, äldre, även om hon är lite av en flummig bohem som gillar att dricka whiskey å spela elgitarr. Idag fick jag ÄNTLIGEN, efter att ha bott hos en av mina fantastiska vänner nån månad, flytta hem igen, återförenas med min kärlek. Vilken lycka! Tills.... Kaoset börjar. Först lyckas jag tappa ett glas som på nåt sätt krossas å alla bitar hamnar i mina händer där jag lyckas knyta nävarna samtidigt så det blir en stor blodpöl på golvet, skärsår i varenda liten vrå på händerna, springa till affären för att köpa nåt som sätter stopp för det å hela personalstyrkan blir inblandad då de tror att jag blivit misshandlad eftersom blodet bara forsar å jag har lyckats kleta det överallt. När jag ändå är där handlar jag lite grejer hem för jag hann ju se att det mesta i kylen var grejer JAG lämnade kvar i JULI FÖRRA ÅRET! blä! Väl inne igen ser jag att spisen är täckt av bacon fett, 20 pkt bacon i frys å kyl, luktar rök på toan (!), en orange fläck mitt på min vita soffa, fönstrena går inte att öppna, aska på köksgolvet, kletiga fläckar över hela golven, stopp i avloppet i handfatet, dammiga hyllor och till råga på allt - disken är inte ren, inte ens i skåpen. Med mina blodiga händer och nyinköpta rengörings grejer börjar jag städa och putsa å tänker på samtalet jag hade med min kära hyresgäst igår... Hon sa att hon städat å gjort så fint, putsat fönster etc. Om hon putsat fönstrena har hon också limmat fast dom för de går inte att öppna! Å all skit som etsat sej fast på alla golv å hyllor - fastnade inte de i vare sej dammsugare eller mopp?! Välkommen hem Veronica, välkommen hem...

Fotonörd big time

Jag önskar jag hade tagit denna bilden nedan. Den andas tungt, den fyller ut ända till ramen, den är stark och jag kan riktigt känna doften.
Det har inte blivit så mycket fotograferande för min del på sista tiden. Egentligen har jag ingen direkt ursäkt eller undanflykt, det har bara varit en himlans massa annat de senaste veckorna/månaderna. Plus att jag har lite smått och gott att köpa till min utrustning och vem har tid eller pengar till det?!
Min vision är att komma igång snarast då jag har ett litet projekt, men då måste jag hitta villiga medhjälpare och modeller. Håll utkik så kanske ni vill följa med?! Kom igen - det blir kul!

Ååå, denna bilden. Jag önskar fortfarande att det var jag som tagit den...

Livets goda

Drömmer mej bort till en svunnen tid där jag gärna hade varit deltagare. Allt var svart eller vitt, allt var lite krångligt, allt sades alltid med en liten extra eftertanke, allt var ett helvete, allt var underbart. Men vänta, det är ju precis så det är i alla tidsepoker!

Mörbultad

Första veckan av fitnessfighten har gått. Ett program där man får kost och träningsprogram i 30 dagar för att helt enkelt bli mer "Fit". Man ska träna 1 timme varje dag, äta var 3e timme och visst, inga problem men denna träning är ganska hård. Och trist. Jag blir ju så löjligt lätt uttråkad, i allt. Därför är fotboll iprincip den enda form av träning jag kunnat hålla på med sen jag var 6-7 år gammal tills idag. Där händer alltid nåt nytt, tokigt, urballat och det är hela tiden fart. På gym, eller fitnessövningar känns det som att man bara står å stampar på samma ställe och gör samma jävla övningar hela tiden. Enformigt. MEN - jag gör det. För att om sanningen ska fram har jag aldrig varit mer otränad än jag är idag och att se bildbevis på det fick mej att gråta. Jag brukar inte bry mej utan vara ganska nöjd med vad Gud gav mej men Gud har inte nån som helst inverkan på hur lat eller hur pass dålig karaktär jag har. Där bär jag hela ansvaret. Så för att bli lite gladare och framförallt piggare kör jag stenhårt med denna fitnessfight, även om jag ibland känner att jag vill stoppa upp den i r*ven på någon.. Min kropp är även i chock efter helgens fotbolls spelande, alltid lika kul men inte alltid lika kul när man går som Gärd 78 i högklackat ;)

Det finaste

Det finns mycket fint i världen. Då menar jag inte bara saker, byggnader eller ställen, utan även människor. I mitt liv har jag, som alla andra haft olika sorters människor i perioder, en del har man valt att göra sej av med, andra har fått stanna för att löpa linan ut tillsammans. Och så är det. Man blir äldre, man växer ifrån varann, man kan inte stå för vissas handlingar, man kan inte helt enkelt. Det är viktigt att vi alla kommer ihåg att vi gör saker för vår egen skull och ingen annans. Att man lever sitt eget liv, inte någon annans.
Alldeles för få människor kommer ihåg det, inklusive jag. Men jag börjar bli bättre på att se mina egna behov och MEJ själv. Jag hoppas att även du gör det!

God fortsättning och be safe!