Lidelsens minuter..

På mitt nya jobb sitter jag helt ensam på kontoret i regel från klockan 17-18. Det är helt tyst, svart utanför fönstren och superkallt. När alla går tar de med sej värmen och ljudet och kvar blir jag med ögonen flackande mot klockan. Det är inte så illa som det låter, på ett sätt är det också ganska skönt då det är ganska mycket ljud hela dagarna i övrigt, men man märker hur beroende man är av ljud, och ja, sällskap framförallt. Det är 10 minuter tills klockan slår 18 och jag räknar sekunderna tills jag kan gå. Tiden har en tendens att gå så otroligt sakta på fredagar när man inte vill annat än hem, ut, bort härifrån. Missförstå mej inte - jag trivs bättre än bra på mitt jobb - men jag vill också ha helg! Veckan kan gå med rekordfart men de där sista minuterna på fredagen sniglar sej fram....Märkligt det där..
17:54....
17:55...
SNART!!!