Att falla och ta sej upp

Inte en, inte två, utan ett tiotal gånger går man igenom saker i livet som är olika svårt och lätt. Alla har vi våra duster, våra problem, vår svåra tid. Jag har haft en del såna under en tid nu och aldrig trott att det skulle bli bättre. Trots positiva tankar, energi och peppning. Ibland känns det inte tillräckligt. Ibland får man en smäll som känns värre än ett ånglok som kör över bröstet. Men på något sätt tar man sej upp. Själv, eller med andras hjälp. Kanske hjälp från oväntat håll. När jag skadade mitt knä var botten nådd. Trodde jag. Tji fick jag. Så många bra saker som faktiskt hänt under denna jobbiga tid kan jag knappt räkna på fingrarna. Det var ett långt, mörkt, buckligt hål jag aldrig såg ljuset i, men så började jag klättra uppåt. Stångade mej fram, bröt ihop, ramlade ner, men tog mej gråtandes och blodig upp, sakta men säkert. NU är jag där. Där jag vill vara. I det glada, i det ljusa. Ingenting är omöjligt och kom ihåg att alla dåliga saker, alla problem du stöter på - stärker, härdar och blir nånting bra i slutändan. Du måste bara tro på det!