Just fucking be here

Fredagen kom som en välsignelse och längtan var stor att få gå på spelning. Kanske en aningens bitter spelning men ack så fantastisk. Ryan Adams. Med R, inte B. Visserligen också Amerikan men med väldigt mycket mer bitterhet i sin musik. Han är magisk. Som allt bra är mitt liv - magiskt. Det var en annorlunda konsert. En sån där man sitter hela 2,5 timme i en arena där ljudet är fantastiskt. Scenen är som ett vardagsrum. En persisk matta, ett svart bord. Piano med 10-tals ljus ovanpå, kandelabrar med vackra ljus, gitarrer, munspel och en man med en röst som får håret på stortån att resa sej spikrakt uppåt. (vadå? Jag trodde alla hade trollhår på tårna?!!). Han förvånar mej, han får mej att gråta, han får mej att le och bli varm i hjärtat av texterna han skriver och sen sätter ljud på så oerhört vackert. Han tillhör också den sortens artist som på ett självironiskt/sarkastiskt sätt kan säga till publiken 3,4,10 gånger att lägga ner mobiljävlen du filmar med och faktiskt VARA DÄR. Ett fenomen som jag ialla fall irriteras av, även att jag själv gör det from time to time, att man istället för att faktiskt vara där och njuta, tar man upp mobilen och tar kort eller filmar vad man SKA njuta av och fortast möjligast postar på facebook/twitter/tumblr/bloggen. För vad? För att alla ska se hur kul du har? Hur kul kan du när du hela tiden måste fokusera på att få så bra bild som möjligt? Att filma bästa vinkeln? Att fånga just DEN låten på audio? Jag förstår att det är jobbigt för artister på scen med blixtrar, kameror och telefoner. De tar ju bort fokus på det de faktiskt vill förmedla och dela med oss. Få oss att få valuta för pengarna men kul förbaskat ska vi sitta med våra kameror och smartphones för att hela tiden visa vad vi gör, när vi gör det, att vi gör det. Det börjar bli tröttsamt. Jag säger som Ryan Adams - "Just fucking put it away, and just fucking BE here".