Vykort från sjukan

Det har ju varit en resa som gått upp och ner som en bergochdalbana det här med knät. Från första stund på akuten tills efter operation nummer ett. Tills jag tillslut sa ifrån och anmärkte på deras sätt att arbeta. Vi är alla människor, som emellanåt gör misstag. Vi lär oss ofta också från våra små missöden, ibland, inte alltid. Alla kan glömma bort. De sköterskor och läkare jag träffat hade alla glömt att det de gör är rutin för dem varje dag. Men inte för patienterna. För patienter kan det oftast vara en första gång se opereras, ligger på sjukhus, blir sjuka. Ibland glömmer man nog bort att inte vara övertydlig och vårda på det sättet man som patient kanske förväntat sej. Det är lätt hänt, men inte helt rätt. Vi behöver alla, vad vi än arbetar med eller gör, bli påminda om varför vi gör det, vad vi gör. Efter mina anmälningar mot olika avdelningar på SÖS är det bara en av de som hört av sej - Dagkirurgisk avdelning. Enhetschefen ringde och bjöd in mej till möte där hon och berörande personal ville prata om min anmälan och be om ursäkt, göra mej lugn och trygg inför nästkommande operation. Givetvis tackade jag ja och vi satt alla i ett konferensrum, checkade av alla punkter, pratade om vad som hänt i detalj och de fick förklara varför det gått fel och tog åt sej kritiken från mej. Vi behöver alla kunna ta, få och ge konstruktiv kritik. De kunde verkligen det. Jag fick en väl genomtänkt ursäkt och en del kramar. Inga onda blickar eller ord - för de var på det klara varför jag gjorde en anmälan och stod för sina misstag. Jag valde att ha samma personal på min andra operation för 2 veckor sedan eftersom om det skulle varit nya kanske de hade gjort nya misstag, de som redan gjort misstag skulle väl inte kunna göra om samma igen? Det gjorde de inte och jag är mer än nöjd med hur de behandlade mej för 2 veckor sedan. VIP- behandling om så vill kalla det. Alltid nån med mej, i mitt rum, alltid en läkare som kom och kollade till mej, narkossköterskan som inte ville lämna min sida och försäkra sej om att allt var toppen. Hon var även en av de jag litade minst på då hon gjorde störst misstag första gången, men som hon tog ansvar för sina handlingar, stod för sina fel och stod för att det inte skulle göras om igen. Hon var helt otrolig och gjorde denna gången alla rätt. Vi lär av våra misstag. Hon gjorde verkligen det och till och med när jag skulle åka hem efter operationen förr-förra veckan började hon nästan gråta för hon var så rörd av allt. Det var även hon som lade ner 7 spypåsar i min väska för hon kände nog på sej att 4 av de skulle bli fulla utanför entrén... Idag fick jag ett vykort från just denna narkossköterska. Birgitta. Jag blir otroligt rörd och tacksam. Även solen har sina fläckar och jag är bara glad att vissa har modet att erkänna sina brister. Tack!

Kärlek

Att få va med människor man tycker om en solig söndag är guld!

Solat på gården

Äntligen fick även jag sola lite idag efter att jag, med mycket ansträngning lyckades ta mej ner för trapporna och ut på gården idag! Ljuva sommar sol!

En vecka av smärta

Det har nu gått en vecka och 1 dag sen jag opererades. Eftersom jag visste och var ganska välinformerad om hur det skulle vara efteråt var jag inte alls lika bitter och ledsen som förra gången. Allt var då liksom som en enda stor resa i chock och terror, skadan kom som ett ovälkommet brev på posten, allt med sjukhusvistelse vart bara fel och pannkaka, och till sist operationen som gjorde att jag började fundera på att gömma mej i en bunker resten av året för allt var bara svart i min tillvaro. Ingen fotboll, ingen form av motion förutom lite små övningar hos sjukgymnasten, inga sköna kvällspromenader, ingenting. För min rastlösa själ var det ett så stort nederlag att jag inte hade en susning om hur jag skulle klara det. Men jag gjorde det. Den resan klarade jag tack vare fenomenala vänner, en fantastisk pappa och en peppande sjukgymnast. Det som är ett nederlag nu är att jag kämpade mej igenom de 9 veckor från förra operationen till att gå de sista 3 utan kryckor. En frihet, en vinst. Nu är se tillbaka de där fruktade stål-plast-pinnarna som får en att vilja kasta de i sjön för att de bara är i vägen. Tillbaka på ruta ett, som Patrik Isaksson så falskt sjöng. Börja om från början. Men också TACK VARE att jag kämpade som jag gjorde då, kommer denna resan med knät bli enklare för mej, och kanske inte ta lika lång tid som jag trott från början. Jag har ju fortfarande mina fenomenala vänner, min fantastiska pappa och min peppande sjukgymnast som stöd. OCH en underbar kille! OCH ett mål som tåls att kämpas och svettas lite extra för.... Kambodja.

Grannjävlar

Huset jag bor i har 3 våningar. 6 lägenheter totalt. Inte så många, ganska skönt kanske ni tänker, men då ska jag berätta en historia för er...
För 2 år sen gick jag in genom dörren i det som skulle komma att bli mitt hem. Mitt lilla "lant-hem", mitt fort, mitt gömställe. Genast blev jag kär i stora fönster med halvmeters-fönsterkarmar där jag såg mej själv sitta med en kopp te, en god bok och kika på världen utanför. Jag blev kär i trägolven som knarrade vid varje steg, i alla gamla detaljer från 30-talet och köket som är hemmets själ är vackrare än något annat. Jag frågade tjejen som skulle sälja denna juvel till mej om det är mycket liv i huset, jag är nämligen lite ljudkänslig och eftersom sängen är precis innanför dörren är det bra och veta hur pass lyhört det är. Hon svarade såklart att det aldrig varit nåt problem. Min lägenhet ligger på tredje våningen. I mitten. Det är en lägenhet på vardera sida om min, och eftersom huset är lite slarvigt byggt och från 30-talet är det också bara papper i väggarna. Det hon, som jag köpte lägenheten av, inte visste var att i samma veva som jag flyttade in, flyttade också 2 ensamstående mammor in i vardera lägenhet brevid mej. Med 5 ungar var. 5 barn var. Lika med 10 huliganer. På min vänstra sida bor Åsa. Hon skilde sej från sin man och fick denna 3 rumslägenhet brevid mej. Med 5 barn. Alla sover i samma rum. (Åsa bjöd på glöggparty första året, vilket var mysigt, men när man såg alla sängar i samma rum fick man lite panik) Visst är väl det mysigt och underbart, men om ni skulle höra det jag hör kanske ni inte skulle tycka det var så mysigt. Min toalett gränsar till deras toalett. I princip varje morgon när man ska göra sej redo för jobb, men även helger, hör man barnen skrika både det ena och det andra och någon av huliganerna ska alltid gråta. Högljutt. Panikslaget. Och tyvärr, verkar inte denna Åsa vara världens bästa mamma. Hon skriker -hysteriskt. Hon har ingen som helst pli på sina barn. De har tidigare bott i villa och där kan man ju göra lite som man vill, men när man hittar barnen i trappuppgången lekandes, skrikandes, brölandes, med dörren till sin lägenhet öppen och mamma sitter och kollar på nån dum serie på tv:n utan att bry sej om att sina ungar river hela stället klockan 22 på tisdagskvällen - ja, då undrar man. När jag jobbade natt förut så kom jag hem vid tiden på morgonen då de flesta andra beger sej till skola och jobb. I godan ro gick man å la sej för att sova, i sängen som befinner sej precis innanför dörren. Några gånger vaknade jag av att några av barnen stod vid min säng och undrade vad jag gjorde. Nej jag flippade inte ut på barnen, för hur det än är så är det mammans fel. Hon har ingen som helst uppfostransteknik. För när jag på ett fint sätt nämnde att hennes barn gått in i mitt hem, fick jag bara till svar -"Ja, det är ju ungar". NEJ - det är DINA ungar som du inte har nån som helst pli på och du borde lära dom att detta är ett bostadshus där fler människor bor och andras hem, som man INTE går in i utan tillåtelse. Visst, jag kunde låst dörren, men ibland glömmer man. Nu gör jag dock aldrig det. Ibland spelar det dock ingen roll för ofta ställer de pulkor, cyklar, sopor eller annat skit utanför min dörr så att jag inte ens kan komma ut. Inlåst i mitt eget hem,. Av huliganer. På min högra sida bor Ann-Sofie. Med 5 barn. Varannan vecka. Precis som Åsa. De har ofta samma veckor. Ojämna veckor. Det har man lärt sej. Ann-Sofie är också skild. Ni kanske då förstår att dessa två frånskilda damer hittat varann och har sina dörrar öppna titt som tätt och springer emellan varann som om det vore ett kollektiv vi bor i. Ann-Sofie har en tonårsdotter. Det var henne jag trodde någon slog ihjäl när jag gick in där med kryckan i högsta hugg, men de visade sej vara hennes äldre bror. Hur det än är, och hur mycket man än stör sej på grannarna så är det människor. Människor ska man vara rädd om och hjälpa om det behövs. Tonårsdottern och mamman har nu sista tiden börjat bråka väldigt mycket. Mitt sovrum gränsar till deras toalett och hall. Där de ofta bråkar. Jag hör varje ord, varje tår, varje suck, varje skrik. För de skriker. Högt. Mamman är inte så trevlig mot sin dotter och alla vet ju att tonåringar också kan få ur sej ett och annat otrevlig ord. Men sista tiden har jag börjat bli orolig. Det skriks saker som inte andra ska höra. De skriker saker som ingen annan har att göra med. Hur mycket jag än försöker höja musiken på min skitdator eller försöker stänga av öronen så hör jag allt det där. Elaka kommentarer, hemska saker om deras familj som ingen annan än de ska veta. Jag har bankat i väggen för att de ska sluta men det hjälper bara 5 minuter sen är de igång igen. Varje kväll. Varje dag, ojämna veckor. Det börjar bli olidligt. Jag kan ta alla andra ljud som hörs. Knapprandet på datorn, telefonsamtalen där jag även hör den i andra änden, tv:n på högsta volym, toalettbestyrs-ljuden, bestämda steg och sången i duschen. Men när de bråkar så ljudligt och fysiskt blir jag orolig och rädd. Vad ska man göra? Vad kan man säga? Jag ser i deras ögon de få gånger vi möts att de skäms. Jag vet inte hur jag ska göra med all information. Jag vet inte hur man ska, på ett fint, mänskligt sätt, säga till de att de måste lugna ner sej och inte bråka så ljudligt. Jag vill ju inte att de ska bråka alls, men det gör man i familjer. Särskilt med en tonåring. Tyvärr finns det ingenting jag kan göra eller säga till varken Ann-Sofie eller Åsa. För jag har inga egna barn och får därför inte yttra mej om hur de ska sköta sina. Det är ju den där oskrivna lagen. Har du inga barn - har du heller ingen rätt att yttra dej om andras och hur de sköter sina. Kanske inte, men jag vet hur man kan vara mänsklig, human. Sunt förnuft. För inte kan väl det försvinna även om man är förälder?
Dessa älskade, hatade, grannar.

Världens bästa pappa

Han ringer och kollar varje dag att jag har sovit. Att jag har det bra. Han kommer med diverse saker när jag ber om det. Pappa vet precis vad han ska säga. Pappa finns alltid där. Det gäller inte bara när jag halvt handikappad och inte kan lämna lägenheten. Det gäller alltid. Men kanske lite extra nu. Han är bra fin den där papolino. Idag kom han förbi med 3 påsar från 3 olika ställen. Mat, Apoteket och filmer. Pappa du är världsbäst! Kärlek!

Disgusting

Mitt knä. Är ganska äckligt. Men du behöver inte titta. Och till skillnad från alla andra med bloggar som mest tycker om att lägga upp "dagens-outfit" bilder, puss-muns bilder, eller tutt-bilder - så lägger jag faktiskt hellre ut äckliga bilder på mitt nyopererade knä. Det känns mer verkligt, mer okej. Mer annorlunda. För gudarna ska veta att jag inte är en "dagens-outfit" brud som tycker om att pluta med läpparna likt en anka som ser sjukt osäker ut. Blodigt knä it is!

Knarkarkvart och plastfilm

Tidigt? Sent? Jag vet inte. Timmarna tickar och jag sover mest hela tiden. Eller inte alls. Jag är inte riktigt säker, för det är mest som ett enda stort töcken, en dimma. Vaknar ( eller somnar?!) varannan timme och kollar med panik på klockan. Egentligen vet jag inte varför för jag har ju ingenstans att vara, ingen tid att passa. Smärtan och denna hemska "out-of-body-experience" har gjort sej påmind idag. Ögonen går knappt att hålla uppe. Hur jag än försöker åker locken ner och jag har ingen kraft att hålla emot. När jag väl orkar kollar jag runt i mitt hem som dessa dagar ser ut som en knarkarkvart. Det ligger sprutor lite överallt, pillerburken ligger utslängd på bordet för i den värsta smärtan ville jag bara bry mej om att få ett piller, struntade i om burken ramlade eller inte. Dammet samlas i hörnorna, tidningar staplas och posten är oöppnad. Precis som i en knarkarkvart. Äckligt. Ofräscht och unket. Rullgardinen är nerdragen för solen ska inte få komma åt mej. Blommorna är döda och på radion spelas "lilla molntuss". Mitt i allt bestämmer jag mej för att en dusch kanske gör allt lite lättare. Glömde då bort att knät måste plastas in likt ett dyrbart paket med massor av tejp och att sitt/stå/ligga i duschen är ganska ansträngande. Det gick, men den lilla kraft jag hade är borta. Tillbaks till knarkarkvarts soffan...

Nålar, morfin och spya

Klockan var 06.30 när det bar iväg till Södersjukhuset igår morse. Visst var jag nervös efter vad jag varit med om där innan, men efter att jag haft möte med verksamhetschefen och annan personal på dagkirurgen pga min anmälan, kan jag säga att jag blev behandlad som en prinsessa under hela dagen. Jag blev väl informerad om allt som skulle göras och hade min egna lilla stab av sköterskor och läkare. Det var bara röda mattan som fattades iprincip. Läkaren pratade med mej länge och väl och efter det kände jag med redo för operation. Strax efter 08.00 var det dags att göra en korsbandsrekonstruktion. Man drar en sena från bakre lår på nåt sätt fram i knät och fäster med skruvar och metallplatta. För att slippa skena efter OP skall senan helst vara 8 mm - det var min, så ingen skena denna gången! Yes! Så, allt gick bra, alla var nöjda. De förberedde mej på att jag kommer må ganska dåligt första dagarna och att smärtan kan variera, men faktiskt är den inte så farlig som jag hade förväntat mej. Men så har jag morfin så det räcker å blir över. Jag är extremt trött och kan knappt hålla ögonen öppna men ändå vill man vara med lite. Så tack alla fina, fantastiska själar som ringt och smsat fina ord! Även om jag inte svarar så är jag djupt tacksam och rörd! Bjuder på lite sjukhusbilder så ni kan få er ett gott skratt :)

Nervös

Kan man vara för många ting. Det kan också yttra sej olika i olika situationer. I en del lägen kan man bli alldeles kallsvettig, sådär lite illamående. Knäna kan vackla och man skrattar hysteriskt för ingenting och har heller ingen kontroll över det. Ibland kan man bli så nervös att man spyr. Det gör inte jag. För jag tycker inte alls om att spy. Men just nu är jag bara nervös. Fast sådär nervös att jag liksom bara ler istället. Att jag liksom bara glömmer bort, gräver ner det som komma skall för att inte göra mej själv hysterisk och galen. Imorgon är det operation. Å ja, "det finns de som varit med om värre", de som varit sövda längre, de som gjort andra livshotande operationer. Det finns bra mycket värre saker att oroa sej för. MEN - allt det spelar liksom ingen roll. För alla situationer är olika som sagt och upplevs dessutom olika av alla. Ingen är den andra lik och hur som haver så är detta MIN operation. Min nervositet å rädsla. Mitt liv. Mitt knä. För MEJ är detta avgörande. Om det inte går bra kommer jag aldrig bli densamma. Trots allt detta så är jag ganska lugn och säker på att det kommer gå bra. Men OM jag skulle somna in där på operationsbordet - Aj löv u all!

Sista helgen utan stålarmar

På tisdag ska jag bli Forest Gump igen. På tisdag ska jag opereras igen. Mitt knä. Mitt arma knä. Jag längtar så efter att kunna få springa, kunna gå normalt i en trappa, kunna sitta normalt, kunna flytta på mej snabbt så ingen går in i mej på stan. Kunna röra mej som jag gjort innan. På tisdag börjar den resan. En korsbandsrekonstruktion. Så i helgen har jag njutit av att vara utan kryckor och peppat mej själv till att vara stark och klara denna resa med lite av en åsnas envishet. Spontankväll i fredags, lugnt å skönt i lördags, myshäng med pappa å tjejerna idag.
T-minus 2 dagar - Bring it on!!

"The making of us"

De är 4 stycken. Fyra olika individer, två tjejer, två killar som lever helt olika liv. Varit med om helt olika saker. De vet inte om varandra, och är egentligen inte så olika. De har nämligen nånting gemensamt. De lever helt olika liv men var och en av dem, har alltid känt att nånting saknas. Nånting som känns fel. En dag får se reda på sanningen på olika håll, av olika anledningar. En dag vänds deras värld helt upp och ner. Men också då blir de varse om vad kärlek, familj och vänskap egentligen betyder. Detta är en bok som jag läste så sakta i slutet för jag ville inte att den skulle ta slut. Sättet den är skriven på är fantastiskt! Jag läste den också, som så många andra böcker, på engelska och vet inte om den finns på svenska. Historien är trollbindande. Man får följa alla var för sej. Allas liv gås igenom i detalj, men inte så det blir tjatigt eller traggligt. Man blir nyfiken och spänd, man ojar och "aha-ar" för jämnan, men mest av allt vill man bara fortsätta och veta mer. Hon som har skrivit den, Lisa Jewell, har 9 andra böcker på lager och jag är ganska sugen på att ge mej hän i de också. Magiskt! Läs!!

Att få, att ta, att ge

Vi gör det hela tiden. Varje dag. På jobbet, hemma. Med kollegor, vänner och familj. Kanske till och med en bekant. Man ger alltid något. Det ger alltid något, varje gång du träffar någon vare sej det är i en minut eller 1 år, så ger det dej något. Man tar också något och självklart får man något. Man byter. Byter tankar, meningar, åsikter och känslor. Som en känslomässig loppis. Utan att pruta. Ibland kanske man gör det också men då kanske det inte ger lika mycket som man trodde eller hade hoppats på. Då får man pruta. Man lär sej alltid något av varje möte, av varje relation, av varje människa man träffar genom livet. Det är inte alltid man tar åt sej just då men i efterhand kan man tacka och förstå att det var just DET mötet som gjorde att du ändrade dej, att du klarade just den situationen, att du blev berörd. Att få oväntad styrka från ett möte, en människa - känd eller okänd - kan va bland den finaste gåvan man kan få.

Du gamla du fria

En nationaldag. Hälften av oss vet knappt varför vi har det eller något om historien bakom. Och visst är väl det okej, inte kan man veta allt, men lite hum ska man väl ha? Att vi sen är alldeles för fega för att hurra för högt för att vi minsann inte ska vara patriotiska eller tycka vi är bättre än något annat land, Sverige ska ju vara så jämställt det bara går, är ju en annan sak. Men vi är inte så präktiga som vi tror och jämställdheten har, förvisso kommit en bit, men vi är inte helt där. Än. Sverige är ett bra land. Ett land man kan känna sej trygg i, ett välkomnande land, ett inbjudande land. Det finns också mycket fel och brister, precis som i alla länder på detta klot. I mitt liv har aldrig nationaldagen firats nåt särskilt, och inte direkt mer idag heller. Men det var väldigt fint att gå genom stan och på Djurgården och få se lite folkdräkter och svenska flaggor. Catrine å jag tog en sväng genom gamla stan och vidare till kastellholmen för att njuta av sol och lite fika. I kungsan bjöds det sen på säckpipor och alldeles, alldeles för mycket folk som alla hade som mål att trängas. Men visst är folkfest bland det mysigaste? Vi insåg också att vi sa mycket ord som - " fantastiskt", " undebart", "vackert", "magiskt". För var annars än i Stockholm kan du gå förbi en båt på Djurgården som är full med folk som äter god mat, dricker vin och lyssnar på liveband som spelar på taket på samma båt? Denna stad! Magisk!

Många tvivel, många mål

Det slår mej mer och mer. Att min resa kommer bli lite längre än jag trodde. Det slår mej att jag inte kan skynda fram nånting när det gäller mitt knä. Helst av allt vill jag varje dag, precis som killen med samma macka varje morgon, springa till tunnelbanan - även om jag inte alls har bråttom. Mest för springandets skull. Jag skulle vilja sitta skräddare, bara för att det är så skönt. Bara för att meditera bättre. Jag skulle vilja springa ner och upp för trapporna på jobbet, mest för att de stängt av hissen, men också för att det faktiskt är en frihet att kunna göra det. Jag vill sitta skönt i det ljumma, daggiga gräset och njuta av sol, eller regn, även om det är lite lite för kallt. Jo, jag KAN göra det, men det gör ont efter 5 minuter och då måste jag röra på mej. Jag vill kunna böja upp knät och sitta och pilla på tårna som alla andra kan. Jag vill använda mina easytone skor och powerwalka. Jag vill dansa obehindrat. Jag vill kunna stå i tbanan utan att det gör ont och jag kvider mej så pass att personerna runt mej börjar kolla konstigt på mej. Många viljor. Men också många mål. Mål som kommer nås med envishet, styrka och driv. Med hjälp av världens bästa sjukgymnast. Han har förberett mej bra. Varit ärlig, varit brutalt ärlig. Precis som jag vill att han ska vara. Träning ofta och mycket. Kryckor hela sommaren. Inklusive på Grekland som jag 3 veckor efter operationen ska åka till för att både ha semester och för att gå på bröllop. Det kanske inte blir så njutbart som det var tänkt från början då kryckor, skena och bandage kommer vara på. Då jag inte får bada och sola måttligt. Men jag kommer ialla fall få vara med goda vänner, drick god öl och äta god mat. Allting blir vad man gör det till och jag hade tänkt att försöka vara så positiv och tålmodig det bara går. Men ibland måste man tillåta sej själv att ha dagar där man är bitter och nere, för det ÄR helt OKEJ! Oavsett vad någon må säga...

It's not easy to be me

I'm not that naive. I'm just out to find the better part of me.
I'm more than a plane. I'm more than some pretty face beside a train.
And it's not easy to be me.

Wish that I could cry. Fall upon my knees. Find a way to lie. 'Bout a home I'll never see.

It might sound absurd, but don't be naive. Even heroes have the right to bleed. I may be disturbed, but won't you conceive. Even heroes have the right to dream, and it's not easy to be me.

Up, up and away, away from me. But it's alright. You can all sleep sound tonight. I'm not crazy or anything.

It's. Not. Easy. To. Be. Me.

Bjuda

Varsågod! Jag bjuder :)

Om jag ska gifta mej

Vill jag ha ett sånt här frieri - MINST! Helt fantastiskt. Man blir glad, man blir tårögd, man blir rörd!!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/roligaklippochbloopers/article14892480.ab