Många tvivel, många mål

Det slår mej mer och mer. Att min resa kommer bli lite längre än jag trodde. Det slår mej att jag inte kan skynda fram nånting när det gäller mitt knä. Helst av allt vill jag varje dag, precis som killen med samma macka varje morgon, springa till tunnelbanan - även om jag inte alls har bråttom. Mest för springandets skull. Jag skulle vilja sitta skräddare, bara för att det är så skönt. Bara för att meditera bättre. Jag skulle vilja springa ner och upp för trapporna på jobbet, mest för att de stängt av hissen, men också för att det faktiskt är en frihet att kunna göra det. Jag vill sitta skönt i det ljumma, daggiga gräset och njuta av sol, eller regn, även om det är lite lite för kallt. Jo, jag KAN göra det, men det gör ont efter 5 minuter och då måste jag röra på mej. Jag vill kunna böja upp knät och sitta och pilla på tårna som alla andra kan. Jag vill använda mina easytone skor och powerwalka. Jag vill dansa obehindrat. Jag vill kunna stå i tbanan utan att det gör ont och jag kvider mej så pass att personerna runt mej börjar kolla konstigt på mej. Många viljor. Men också många mål. Mål som kommer nås med envishet, styrka och driv. Med hjälp av världens bästa sjukgymnast. Han har förberett mej bra. Varit ärlig, varit brutalt ärlig. Precis som jag vill att han ska vara. Träning ofta och mycket. Kryckor hela sommaren. Inklusive på Grekland som jag 3 veckor efter operationen ska åka till för att både ha semester och för att gå på bröllop. Det kanske inte blir så njutbart som det var tänkt från början då kryckor, skena och bandage kommer vara på. Då jag inte får bada och sola måttligt. Men jag kommer ialla fall få vara med goda vänner, drick god öl och äta god mat. Allting blir vad man gör det till och jag hade tänkt att försöka vara så positiv och tålmodig det bara går. Men ibland måste man tillåta sej själv att ha dagar där man är bitter och nere, för det ÄR helt OKEJ! Oavsett vad någon må säga...