Knarkarkvart och plastfilm

Tidigt? Sent? Jag vet inte. Timmarna tickar och jag sover mest hela tiden. Eller inte alls. Jag är inte riktigt säker, för det är mest som ett enda stort töcken, en dimma. Vaknar ( eller somnar?!) varannan timme och kollar med panik på klockan. Egentligen vet jag inte varför för jag har ju ingenstans att vara, ingen tid att passa. Smärtan och denna hemska "out-of-body-experience" har gjort sej påmind idag. Ögonen går knappt att hålla uppe. Hur jag än försöker åker locken ner och jag har ingen kraft att hålla emot. När jag väl orkar kollar jag runt i mitt hem som dessa dagar ser ut som en knarkarkvart. Det ligger sprutor lite överallt, pillerburken ligger utslängd på bordet för i den värsta smärtan ville jag bara bry mej om att få ett piller, struntade i om burken ramlade eller inte. Dammet samlas i hörnorna, tidningar staplas och posten är oöppnad. Precis som i en knarkarkvart. Äckligt. Ofräscht och unket. Rullgardinen är nerdragen för solen ska inte få komma åt mej. Blommorna är döda och på radion spelas "lilla molntuss". Mitt i allt bestämmer jag mej för att en dusch kanske gör allt lite lättare. Glömde då bort att knät måste plastas in likt ett dyrbart paket med massor av tejp och att sitt/stå/ligga i duschen är ganska ansträngande. Det gick, men den lilla kraft jag hade är borta. Tillbaks till knarkarkvarts soffan...