För 2 år sen gick jag in genom dörren i det som skulle komma att bli mitt hem. Mitt lilla "lant-hem", mitt fort, mitt gömställe. Genast blev jag kär i stora fönster med halvmeters-fönsterkarmar där jag såg mej själv sitta med en kopp te, en god bok och kika på världen utanför. Jag blev kär i trägolven som knarrade vid varje steg, i alla gamla detaljer från 30-talet och köket som är hemmets själ är vackrare än något annat. Jag frågade tjejen som skulle sälja denna juvel till mej om det är mycket liv i huset, jag är nämligen lite ljudkänslig och eftersom sängen är precis innanför dörren är det bra och veta hur pass lyhört det är. Hon svarade såklart att det aldrig varit nåt problem. Min lägenhet ligger på tredje våningen. I mitten. Det är en lägenhet på vardera sida om min, och eftersom huset är lite slarvigt byggt och från 30-talet är det också bara papper i väggarna. Det hon, som jag köpte lägenheten av, inte visste var att i samma veva som jag flyttade in, flyttade också 2 ensamstående mammor in i vardera lägenhet brevid mej. Med 5 ungar var. 5 barn var. Lika med 10 huliganer. På min vänstra sida bor Åsa. Hon skilde sej från sin man och fick denna 3 rumslägenhet brevid mej. Med 5 barn. Alla sover i samma rum. (Åsa bjöd på glöggparty första året, vilket var mysigt, men när man såg alla sängar i samma rum fick man lite panik) Visst är väl det mysigt och underbart, men om ni skulle höra det jag hör kanske ni inte skulle tycka det var så mysigt. Min toalett gränsar till deras toalett. I princip varje morgon när man ska göra sej redo för jobb, men även helger, hör man barnen skrika både det ena och det andra och någon av huliganerna ska alltid gråta. Högljutt. Panikslaget. Och tyvärr, verkar inte denna Åsa vara världens bästa mamma. Hon skriker -hysteriskt. Hon har ingen som helst pli på sina barn. De har tidigare bott i villa och där kan man ju göra lite som man vill, men när man hittar barnen i trappuppgången lekandes, skrikandes, brölandes, med dörren till sin lägenhet öppen och mamma sitter och kollar på nån dum serie på tv:n utan att bry sej om att sina ungar river hela stället klockan 22 på tisdagskvällen - ja, då undrar man. När jag jobbade natt förut så kom jag hem vid tiden på morgonen då de flesta andra beger sej till skola och jobb. I godan ro gick man å la sej för att sova, i sängen som befinner sej precis innanför dörren. Några gånger vaknade jag av att några av barnen stod vid min säng och undrade vad jag gjorde. Nej jag flippade inte ut på barnen, för hur det än är så är det mammans fel. Hon har ingen som helst uppfostransteknik. För när jag på ett fint sätt nämnde att hennes barn gått in i mitt hem, fick jag bara till svar -"Ja, det är ju ungar". NEJ - det är DINA ungar som du inte har nån som helst pli på och du borde lära dom att detta är ett bostadshus där fler människor bor och andras hem, som man INTE går in i utan tillåtelse. Visst, jag kunde låst dörren, men ibland glömmer man. Nu gör jag dock aldrig det. Ibland spelar det dock ingen roll för ofta ställer de pulkor, cyklar, sopor eller annat skit utanför min dörr så att jag inte ens kan komma ut. Inlåst i mitt eget hem,. Av huliganer. På min högra sida bor Ann-Sofie. Med 5 barn. Varannan vecka. Precis som Åsa. De har ofta samma veckor. Ojämna veckor. Det har man lärt sej. Ann-Sofie är också skild. Ni kanske då förstår att dessa två frånskilda damer hittat varann och har sina dörrar öppna titt som tätt och springer emellan varann som om det vore ett kollektiv vi bor i. Ann-Sofie har en tonårsdotter. Det var henne jag trodde någon slog ihjäl när jag gick in där med kryckan i högsta hugg, men de visade sej vara hennes äldre bror. Hur det än är, och hur mycket man än stör sej på grannarna så är det människor. Människor ska man vara rädd om och hjälpa om det behövs. Tonårsdottern och mamman har nu sista tiden börjat bråka väldigt mycket. Mitt sovrum gränsar till deras toalett och hall. Där de ofta bråkar. Jag hör varje ord, varje tår, varje suck, varje skrik. För de skriker. Högt. Mamman är inte så trevlig mot sin dotter och alla vet ju att tonåringar också kan få ur sej ett och annat otrevlig ord. Men sista tiden har jag börjat bli orolig. Det skriks saker som inte andra ska höra. De skriker saker som ingen annan har att göra med. Hur mycket jag än försöker höja musiken på min skitdator eller försöker stänga av öronen så hör jag allt det där. Elaka kommentarer, hemska saker om deras familj som ingen annan än de ska veta. Jag har bankat i väggen för att de ska sluta men det hjälper bara 5 minuter sen är de igång igen. Varje kväll. Varje dag, ojämna veckor. Det börjar bli olidligt. Jag kan ta alla andra ljud som hörs. Knapprandet på datorn, telefonsamtalen där jag även hör den i andra änden, tv:n på högsta volym, toalettbestyrs-ljuden, bestämda steg och sången i duschen. Men när de bråkar så ljudligt och fysiskt blir jag orolig och rädd. Vad ska man göra? Vad kan man säga? Jag ser i deras ögon de få gånger vi möts att de skäms. Jag vet inte hur jag ska göra med all information. Jag vet inte hur man ska, på ett fint, mänskligt sätt, säga till de att de måste lugna ner sej och inte bråka så ljudligt. Jag vill ju inte att de ska bråka alls, men det gör man i familjer. Särskilt med en tonåring. Tyvärr finns det ingenting jag kan göra eller säga till varken Ann-Sofie eller Åsa. För jag har inga egna barn och får därför inte yttra mej om hur de ska sköta sina. Det är ju den där oskrivna lagen. Har du inga barn - har du heller ingen rätt att yttra dej om andras och hur de sköter sina. Kanske inte, men jag vet hur man kan vara mänsklig, human. Sunt förnuft. För inte kan väl det försvinna även om man är förälder?
Dessa älskade, hatade, grannar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar