Vykort från sjukan

Det har ju varit en resa som gått upp och ner som en bergochdalbana det här med knät. Från första stund på akuten tills efter operation nummer ett. Tills jag tillslut sa ifrån och anmärkte på deras sätt att arbeta. Vi är alla människor, som emellanåt gör misstag. Vi lär oss ofta också från våra små missöden, ibland, inte alltid. Alla kan glömma bort. De sköterskor och läkare jag träffat hade alla glömt att det de gör är rutin för dem varje dag. Men inte för patienterna. För patienter kan det oftast vara en första gång se opereras, ligger på sjukhus, blir sjuka. Ibland glömmer man nog bort att inte vara övertydlig och vårda på det sättet man som patient kanske förväntat sej. Det är lätt hänt, men inte helt rätt. Vi behöver alla, vad vi än arbetar med eller gör, bli påminda om varför vi gör det, vad vi gör. Efter mina anmälningar mot olika avdelningar på SÖS är det bara en av de som hört av sej - Dagkirurgisk avdelning. Enhetschefen ringde och bjöd in mej till möte där hon och berörande personal ville prata om min anmälan och be om ursäkt, göra mej lugn och trygg inför nästkommande operation. Givetvis tackade jag ja och vi satt alla i ett konferensrum, checkade av alla punkter, pratade om vad som hänt i detalj och de fick förklara varför det gått fel och tog åt sej kritiken från mej. Vi behöver alla kunna ta, få och ge konstruktiv kritik. De kunde verkligen det. Jag fick en väl genomtänkt ursäkt och en del kramar. Inga onda blickar eller ord - för de var på det klara varför jag gjorde en anmälan och stod för sina misstag. Jag valde att ha samma personal på min andra operation för 2 veckor sedan eftersom om det skulle varit nya kanske de hade gjort nya misstag, de som redan gjort misstag skulle väl inte kunna göra om samma igen? Det gjorde de inte och jag är mer än nöjd med hur de behandlade mej för 2 veckor sedan. VIP- behandling om så vill kalla det. Alltid nån med mej, i mitt rum, alltid en läkare som kom och kollade till mej, narkossköterskan som inte ville lämna min sida och försäkra sej om att allt var toppen. Hon var även en av de jag litade minst på då hon gjorde störst misstag första gången, men som hon tog ansvar för sina handlingar, stod för sina fel och stod för att det inte skulle göras om igen. Hon var helt otrolig och gjorde denna gången alla rätt. Vi lär av våra misstag. Hon gjorde verkligen det och till och med när jag skulle åka hem efter operationen förr-förra veckan började hon nästan gråta för hon var så rörd av allt. Det var även hon som lade ner 7 spypåsar i min väska för hon kände nog på sej att 4 av de skulle bli fulla utanför entrén... Idag fick jag ett vykort från just denna narkossköterska. Birgitta. Jag blir otroligt rörd och tacksam. Även solen har sina fläckar och jag är bara glad att vissa har modet att erkänna sina brister. Tack!