En vecka av smärta

Det har nu gått en vecka och 1 dag sen jag opererades. Eftersom jag visste och var ganska välinformerad om hur det skulle vara efteråt var jag inte alls lika bitter och ledsen som förra gången. Allt var då liksom som en enda stor resa i chock och terror, skadan kom som ett ovälkommet brev på posten, allt med sjukhusvistelse vart bara fel och pannkaka, och till sist operationen som gjorde att jag började fundera på att gömma mej i en bunker resten av året för allt var bara svart i min tillvaro. Ingen fotboll, ingen form av motion förutom lite små övningar hos sjukgymnasten, inga sköna kvällspromenader, ingenting. För min rastlösa själ var det ett så stort nederlag att jag inte hade en susning om hur jag skulle klara det. Men jag gjorde det. Den resan klarade jag tack vare fenomenala vänner, en fantastisk pappa och en peppande sjukgymnast. Det som är ett nederlag nu är att jag kämpade mej igenom de 9 veckor från förra operationen till att gå de sista 3 utan kryckor. En frihet, en vinst. Nu är se tillbaka de där fruktade stål-plast-pinnarna som får en att vilja kasta de i sjön för att de bara är i vägen. Tillbaka på ruta ett, som Patrik Isaksson så falskt sjöng. Börja om från början. Men också TACK VARE att jag kämpade som jag gjorde då, kommer denna resan med knät bli enklare för mej, och kanske inte ta lika lång tid som jag trott från början. Jag har ju fortfarande mina fenomenala vänner, min fantastiska pappa och min peppande sjukgymnast som stöd. OCH en underbar kille! OCH ett mål som tåls att kämpas och svettas lite extra för.... Kambodja.