Alla som har jobbat i bar vet att man som bartender många gånger får agera psykolog. Gästerna ska prata om sina liv, hur de växt upp, vad de har för intressen å allt därtill. Ibland får man även se OCH höra saker man inte har att göra med. Å man håller alltid tyst, man säger inget till någon man vet kan skada de. Man skriver under tystnad på ett sekretesskontrakt, det är en tyst överenskommelse. Det är helt ok att man är barpsykolog, inga problem, men många gånger undrar jag om det inte vore bättre att de här gästerna som delar med sej lite lite för mycket, mest stammisar och medelålders kvinnor som män, bara går hem och tar tag i sina liv. För rätt å slätt så är de alkoholister och hur mycket jag än gillar att jobba i bar är det alkoholister jag har svårast med att servera. Mitt hjärta liksom snörps åt lite extra och jag vill bara servera de lite vett men eftersom många alkoholister också är Einstein kan man inte ge de det, för de vet bäst, de har "varit med"...
Att höra en 45-årig kvinna (som ser ut som 65) sitta och prata om sin tragiska barndom, svåra tonårstid och skeva män. Barn som hon knappt vet att hon har och dålig karaktär, att det är därför hon är ständigt berusad, får mej att vilja skrika! Vi har alla nån tragisk period i livet, vi är många som knappt haft en barndom, vi är miljoner som har dålig karaktär, men inte tusan sitter vi i en bar varje dag med rökhosta och fyllestank å beklagar oss över det, att det är därför man dricker och inte ser ett slut på den eviga dimman. Jag vet att alkoholism är en form av missbruk och det kan va svårt att ta sej ur, men det finns hjälp och tusen vägar att gå. Ta i inte den lätta, den där alkoholen tar över ditt liv för det är den fega och lata vägen i mina ögon....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar