OM hon varit i livet.
För precis som miljoner andra fick hon bröstcancer som inte gick att besegra och
försvann från oss 24 september 2009. Den dagen kommer jag minnas extra tydligt då jag
själv genomled en annan tuff situation...
Min mormor var kanske inte som alla andra mormödrar. Hon var inte särskilt glad i att
baka bullar som alla andras mormödrar verka vara, hon såg alltid jävligt sur ut - och ja, det
kanske hon var också - men med hjärtat på rätt plats. Hon var en liten rultig tuff "tant". Och "tant"
skriver jag för det att hon var endast strax över 60 då den där förbannade cancern tog henne ifrån oss.
Min mormor var kanske inte som alla andra, men hon var min. Hon var min fantastiska tant som jag kunde
cykla till efter skolan för att få lite cigaretter utan att mamma fick veta, hon var den fantastiska tanten som
kunde sticka till med en 50-lapp trots att hon och morfar inte hade det särskilt fagert, hon var mormorn som
alltid, ALLTID, kom och hämtade mej vart jag än befann mej, trots att hon ogillade att köra i mörker,
hon var MIN mormor som jag kunde sitta och prata strunt med, skratta med, vara vän med.
Min mormor.
Vi skrattade, kanske mest inom oss, ända tills den sista dag jag såg henne i livet i den där hemska sängen
på Karlskrona lasarett. Mormor ville ha glass. (mormor gillar inte glass särskilt mycket.) Hon fick glass
av sjukhuspersonalen, men hon gillade inte den så jag gick ner för att köpa en till henne. Hon åt upp hela.
Då ska nämnas att hon inte ätit upp hela nånting på flera dagar..
När jag satt där med mormor i famnen för att hjälpa henne med glassen såg vi varandra i ögonen. Hennes trötta ögon ville nånting och eftersom talet var begränsad vid denna tidpunkt kunde man inte förstå allt. Men jag förstod... Hon ville meddela att detta var den bästa glass hon ätit i hela sitt liv...
Mormor - jag saknar dej varje dag. Mer och mer. Har aldrig hunnit bearbeta sorgen då mitt liv varit
upp och ner och kaos ända sen du försvann. Men jag VET att du finns här med mej för att stötta mej genom
tuffa såväl som glada tider. Jag tar hand om morfar och gamlamormor här så länge, oroa dej inte.
Stöd Rosa bandet för bövelen!
Cancer är en förrädisk sjukdom! Minns när min mormor inte hade långt kvar i livet. Hon låg på sjukhus och jag va i yngre tonåren då...jag åkte dit ensam och hälsade på henne några gånger. Vi satt vid hennes säng, och pratade om allt möjligt. Hon hade heller inte ätit maten där på länge, men jag fick ge henne fruktkompott, fick tom hämta mera...kanske stålsatte hon sig just när jag var på besök, men jag har fina minnen av våra stunder där tillsammans...
SvaraRaderaFina Veronica, du har varit med om mycket i livet, och finare personlighet får man leta efter. Hoppas du tar hand om dig därborta! kram
Bästa Thea!
SvaraRaderaJag blir alldeles rörd. Tack för dessa fina minnen du delar med dej av och fina ord.
Du är en fantastisk människa och alla som är omkring dej har en otrolig tur att de får känna dej. Många kramar!