Många gånger också över hur många människor som blivit lite halvt känslokalla. Eller, känner mindre, eller vad man nu ska uttrycka det som. Många kanske blir tvugna att på nåt sätt stänga av för att dom varit med om saker som skrämmer dom. Som man inte vill känna igen eller liknande.
Jag är själv en utav dom för tillfället och det har tagit lång tid att komma på att och varför. Inte att jag är känslokall, jag har fullt av känslor i kroppen och även så empati. Men när man som sagt varit med om något som man aldrig mer vill vara med om eller som sårat en så till den milda grad att man inte riktigt vet vad som är verklighet, då stänger man av. Det blir svårt att känna, det blir svårt att visa, det blir svårt att sympatisera.
Det är en konstig sits att sitta i och att höra fler människor säga "Det löser sej" än jag gjort är nog omöjligt. Sluta säga de där 3 äckliga orden för det hjälper inte ett skvatt. Du har ingen aning! Om man säger så, och ja - jag säger det ibland själv, är för att man inte orkar ta in den andres smärta, man orkar inte råda eller lyssna. Man har nog med sitt eget. Vi har blivit för mycket Ego idag. "Every man for himself".. Tragiskt egentligen.
Snart har det gått 1 helt år sedan mitt inre helt splittrades och jag föll längre ner än nånsin. Jag vet fortfarande inte hur jag ska ta mej upp, jag vet fortfarande inte hur jag ska "känna". Men låt mej ta den tid det behöver, stressa inte fram nånting, för då blir det fel. Allting har sin tid, och visst - många dagar undrar även jag hur jag orkar, hur lång tid man ska sätta sitt liv på paus..Men igen - Allting har sin tid.
" I'll be waiting there for you.."
När någon säger de där tre orden som du kallar det har de ju ingen som helst aning om hur jobbigt den personen mitt emot känner, säkert i all välmening men jag förstår även om jag inte vet vad som hänt dej eftersom vi inte haft så mkt kontakt de senaste åren (det betyder inte att du inte betyder något för mej för du har varit och är en vän som betytt väldigt mycket för mej speciellt efter det med Lena och det vill jag att du ska veta) men jag vet hur det känns att få de orden i ansiktet när det är det sista man vill höra.
SvaraRaderaDu skriver mycket vackert Vivvi, det har du alltid gjort, så kärleksfullt om din mormor, du är en fin och empatisk människa!
Många Kramar /Ellinor