Kärringen är gammal

Valborg. Kungen fyller år, eldar tänds, korv grillas, barn tjuter av lycka, körer sjunger in våren. Det ska vara mysigt och inbringande. Det enda jag kommer ihåg från valborg är när man var ung, tonåring. Alla räknade ner dagarna till Valborg för då var man ledig, någon hade alltid fest och några blev alltid för fulla och blev hämtade av polis/föräldrar, vilket då var samma sak ungefär. Antingen langade någon sprit till en, man snodde häxblandning hemifrån, eller snodde på festen. Ingen eld sågs och det enda varma man kände var spritens blandning med blodet och huvudet som snurrade. Man tyckte det var coolt, att på denna amatörernas afton, supa sej full och göra bort sej. Alla andra gör ju det. Nu är man lite äldre och tycker sej kunna avstå från alkoholens demoner. Jag åkte tunnelbana till stan för att umgås med vänner och på min station ser jag två unga tjejer stå mot en vägg i tunna kläder, utan jackor. Den ena så pass redlös att hon knappt kan luta sej ens, den andra håller i sin kompis medans hon också håller håret borta från spyan. Tragiskt. Hela tåget är fullt av spritluktande tonåringar och alla pratar om var festen är. Vilken fest som är "DEN" festen i år. Tjejen som höll sin kompis hår gör det enda förnuftiga - ringer föräldrarna till denne och ber dom hämta henne för hon är för full. Klockan slår precis 19.02.

Pictures from the weekend

Ansiktsbok

Verkar vara en big deal att jag inte vill ha facebook längre. Jag har inte sagt att det är för alltid, jag kanske tar tillbaka det imorgon, men just NU, vill jag inte se det eller veta av det. Varför jag känner så kan vara för många olika anledningar, man blir sårad, man orkar inte med alla mammor som hela tiden ska lägga upp bilder på sina söta små "jävla" barn, alla som ska vara präktiga, alla som lever sitt liv genom denna ansiktsbok, alla som hela tiden ska vara duktiga eller hävda sej själva, eller få uppmärksamhet. Det blir ganska tröttsamt tillslut. Det värsta är att få en reaktion på det. Å inte bara det - utan att jag också valt att inte ha en tv på över 2 år. "hur håller du dej vid liv? Hur håller du dej uppdaterad? Hur kan du göra så mot dej själv?" Jo det ska jag tala om - jag lägger mej inte på soffan framför en hjärndöd burk varje dag och missar hela fritiden, jag GÖR nåt istället. Jag retar mej inte på reklam, jag kan prata om VIKTIGARE saker än just reklamfilmer för att jag faktiskt lyssnat på nyheterna på radion. Å lite därtill. Alla borde testa ett liv utan tv - det är SÅ värt det!

När du tuggar

Jag vet att det här med att smaska är ett folkligt problem. Alla hatar det, även de som själva gör det. Kanske man inte vet eller är hör att man gör det men nånstans borde man nog göra det. Till exempel pretto bruden som stod brevid mej på tunnelbanan hem. Jag satt med hörlurar i öronen och pratade i telefon. Plötsligt slås jag av att det låter konstigt och tänker att detta klickande, smattrande ljud är något som stör på linjen. Störde gjorde det, men det var pretto brudens tuggummituggande! Regel nummer ett när du ska tugga tuggummi, eller nånting som kräver dina käkars arbete - HA MUNNEN STÄNGD NÄR DU ÄR BLAND FOLK!! Det är det mest osmakliga, ocharmiga och oattraktivaste som finns när någon, som prettobruden, försöker se sådär obrytt snygg ut - och tugga tuggummi så det nästan ramlar ur käften på dej. Blås heller inga bubblor när du ska se sådär pretto ut - risk för att tuggummit ramlar ut å landar på någon stackars oskyldig människa som kanske får alla världens sjukdomar, för vem vet vart den där prettobrudens mun har varit! Det är vidrigt att se och höra alla som smaskar, alternativt äter/tuggar det som ska vara INNE i munnen - UTANFÖR munnen. Det är inte coolt, det är däremot sjukt ohyffsat och du framstår som en komplett idiot med mindervärdeskomplex. Sluta upp med det! Våga sluta smaska!

Med risk för livet

Gör mina övningar i trappan som jag fått av Edde. Lyft benet med benet å inte med höften säger han. Står i min egen värld ute i trapphuset. För det är där jag måste göra dom, i trappor. Plötsligt hörs ett fruktansvärt skrik. Här i huset har vi som sagt bara pappersväggar och plastdörrar. Vi hör ALLT om varandra, inga hemligheter kan hållas och vill man prata skit om grannarna med någon i sin telefon får man viska för de hör. Tro mej. Detta skrik slutar inte och jag börjar bli orolig. Vi må kanske inte tycka om varandra i huset allihop, men vi ser efter varann. Vi hjälper om det behövs. Jag går med mitt haltande, värkande knä för att lokalisera skriket. "NEJ, NEJ, SLUTA!!" hörs från en tjej. Jag fattar att det är tonårstjejen hos en av de ensamstående mammorna jag bor emellan. Jag går in i min lägenhet för att lyssna genom pappersväggen. Det låter som en man som skriker på henne och han verkar ganska upprörd. Vad gör han emot henne? Där bor ju ingen man, är det en tjuv? Är det nån som gör henne illa? Genast forsar tusen tankar igenom hjärnan och så hör jag ett hejdundrande brak på golvet så mina ramar på denna tunna vägg skakar. Skriken fortsätter och jag bestämmer mej för att knacka på. Tar med mej kryckan utifall att och är beredd på att möta det värsta. Dörren är öppen och jag ropar efter tonårstjejen. Hon bara skriker oförstående ord. Jag ropar på mamman. Inget svar. Mitt hjärta och adrenalin pumpar. "Jag måste alltså slå ihjäl någon" tänker jag. Kommer in i hennes rum. Rummet med pappersväggar, vägg i vägg med mitt vardagsrum. Jag ser en "man" ligga över henne och jag är beredd att slå till med kryckan så hårt jag bara kan. Tonårstjejen ser mej och blir rädd men lättad. Plötsligt förstår jag att detta bara är hennes storebror som bråkar ganska ordentligt med henne. Allt var alltså lugnt och vi sätter oss för att prata men efter en stund börjar alla skratta av adrenalinchockar och ilska som övergått till skratt. Mamman kommer hem och undrar varför saker ligger sönderslagna överallt. Vi skrattar och förklarar mumlande. Mamman säger "Tack gode Gud att vi har en granne med krycka som kan slå ihjäl folk". Hur hade du reagerat? Hade du gått in till din granne och möjligtvis riskerat livet?

Lusta

Solen har lyst idag. I vanlig ordning när denna gula, skinande, varma, vackra boll tittar fram kommer också lusten å suget fram. Lusten att fota, vad trodde du?! Min kamera står inte och dammar men nästintill. Efter smartphonens blixtrande framfart och övertag om oss människor och våra intressen blir det dessvärre inte lika mycket manuellt fotoarbete för de där telefonerna är ju faktiskt så smarta och styrande att man inte behöver längre. Å då blir man lat, bekväm. Men idag hade jag velat flyga över stadens vackra byggnader och skuggor för att föreviga dom. Jag hade velat fota ovetandes människor i situationer de känner sej trängda, lyckliga eller sorgsna. Jag hade velat fånga konturer av betongblocken som ligger på en gammal övergiven tågräls. Jag vill fånga våren och dess tecken. Äntligen kommer pirret tillbaka och jag blir alldeles varm inom mej!

Turkosa drömmar

Tänk att få inreda med dessa vackra ting. Jag vill försöka att inte vara materialist men dessvärre är även jag en tragisk själ som påverkas av samhället och får dessa grymma "vill ha" känslor. I år och vår vill jag ha turkost. I år vill jag ha loppis. I år vill jag göra om, förändra och förnya. Ta in det gamla och ge nytt liv. Kombinera med indiska. Och få utlopp för min kreativa ådra som hela tiden ligger beredd. I år vill jag göra om. I år vill jag vara turkos.

Cykelsteg

Min sjukgymnast Edde är en av de finaste jag vet. Han vet. Han peppar. Han säger alltid de rätta orden. Vare sej jag är glad eller ledsen sen innan säger han alltid nånting som få mej att skina som en sol när jag går därifrån. Idag böjde, sträckte, töjde och höll han emot mitt ben till den milda grad men sa också att jag gör det mesta arbete själv och av att döma från graderna jag idag kunde böja mitt knä jämfört med förra veckan, pressar jag mej nog mer än jag behöver. Eddes ord. Han känner mej inte så bra, men tillräckligt bra för att förstå att jag är envis och pushar mej själv lite, lite för mycket. På en vecka har det hänt mycket, jag själv ser aldrig det förrän jag kommer till honom då han öppnar mina ögon och utmanar mej på ett så bra sätt. Han vet att jag är orolig för operationen och tiden efter. Men fokus ligger nu. Å nu är bra. Nu är nog. "inom 2 veckor kommer du kunna cykla Veronica. Som den kämpe du är". Jag kan inte nog uttrycka hur glad, och stolt, jag blir! Jag längtar tills mitt hull får röra på sej, även om det så må vara bara en vecka för att sen börja om från början igen. Men Edde gjorde i vanlig ordning - reda på min annars ganska lågmälda dag!

Time is up

Att springa på människor från förr kan antingen skada eller göra gott. Såklart beror det ju på under vilka omständigheter man skildes och/eller under vilka omständigheter man ses näst. Man hoppas ju ofta på att man inte, aldrig, ska springa på det förflutna. Men ibland så kommer det knackandes som en ovälkommen tornado på din stängda, trygga dörr. Den vill kanske inget illa eller ens något, men den kommer och rör om i din känslomässiga gryta så till den grad att du inte riktigt vet hur du ska bete dej. Ska man vara- glad eller ledsen? Sur eller bitter? Överraskad eller oberörd? Ska man hälsa eller inte hälsa? I vissa lägen, från ett visst förflutet - kanske det inte ens GÅR att tänka, känna eller tycka. I andra, ja - då kanske det går alldeles utmärkt. Men - vi lever bara en gång. Vi har bara ett förflutet, en framtid, ett nu. Vi måste också då se till att ha levt DÅ, tänka sen och leva NU. Tiden är inne, tiden är knapp. Tiden den står stilla.

Idioti?

Jag har fått operationstid. I slutet på
Maj. Det ligger en hel bunt med papper med information på i kuvertet, för inte ens kan de från dagkirurgen förmå sej att ringa. Nej, det ska gå snabbt, helst inte nån mänsklig kontakt förutom i själva ingreppet då, helst vill de inte ens titta i ögonen när man är där fast det hinner de ju knappast heller. Min stora fråga är - Hur vet de att jag faktiskt är redo för OP då? Just då? Då har det gått drygt 7-8 veckor sen skenan togs av och mitt knä ska vara så pass i normal rörlighet att det ska gå. Ja, SKA. Men riskerna då? Om de opererar trots att det inte går? Det innebär ju då att jag aldrig får tillbaka full rörlighet i knät, att fotboll bara är ett minne blott och kanske till å med motion överhuvudtaget?! För mej är det ganska livsviktigt. För de är man bara ytterligare ett namn på pappret som ska bockas av... Det hade varit logiskt om de nån vecka innan gav mej en tid för att kolla rörligheten i knät och DÅ säkerställa om det kan bli OP då eller ej. Men nej. Det finns massor med papper att läsa men inget om det. Bara om operationstid, erbjudande om att köpa kylband, en enkät om korsband med mera med mera... Det känns inte alls bra! Får nog bli ett samtal till kära SÖS imorgon... Jag kan inte lugna mina nerver annars.....

Kusinvitamin

Det har varit påsk. Man åker ofta dit familj och släkt befinner sej och vill samlas för att fira denna högtidshelg, för att ära Jesus och vad han nu gjorde. Men let's face it - inte många har koll på varför vi har massa röda dagar på påsken, eller vet vad Jesus egentligen gjorde - högtider är människans, Svenssons, sätt att supa ner sej, äta flåtig mat och tjabba med familjen. Min tjabbiga, men underbara familj befann sej mest i mörrum/Karlshamn så jag åkte ner. Som vanligt en massa stress för att hinna med men man blir varm i hjärtat efteråt. Denna gång fick jag träffa min kusin Elin. Hon å jag är jämngamla. Vi har växt upp tillsammans och jag kommer ihåg när vi var små och hade såna där mössor med namn på. Vi var ganska lika på den tiden och smarta nog att förstå att ingen skulle märka nåt som inte kände oss, så vi bytte helt enkelt mössor med varann å gick vidare på grusvägen. Att så lite kan vara så stort. Jag beundrar Elin. Vi är ganska olika men har en förståelse för varann som inte många har. Hon är lärare idag och jag tror nog barnen ska skatta sej lyckligt att ha henne som lärare då hon är oerhört bildad och kunnig inom så många områden. Hon har en respekt för människor som ingen annan jag känner har, hon är rolig men framförallt är hon min kusin som jag avgudar. Hoppas vi ses snart igen!

My star

Det är påsk. Mycket och många ska hinnas med. Alltid stressigt och jag irriterar mej över det dåliga samvete som plågar en när man inte hinner med alla under den korta tid man är i krokarna. Men som vi alla vet räcker aldrig dygnets alla timmar till. Hur man än försöker, hur man än planerar. Tidsoptimist som man är tror man att allt ska hinnas med, det tar inte så lång stund som man tror så man bokar in träffar med minimalt mellanrum men inser sen att det kommer gå käpprätt åt helvete. Jag är ledsen att jag inte hinner med er alla men samtidigt ligger det inte bara på mej. Jag är förbannat trött och grinig på att det många gånger, iprincip alla gånger, ALLTID är jag som ska behöva stressa runt och åka till alla när jag väl är nere i mitt älskade Mörrum. Dessutom nu när jag är halvt invalid förstår jag inte hur mina "vänner" kan förmoda och anta att jag ska köra runt hela länet för att besöka just dom. Ursäkta, men jag har en familj och släkt också. Ni vet var jag bor, ni har mitt nummer, ni vet var jag är, men lik förbannat ska JAG behöva ta mej till ER - VARENDA GÅNG! Nu är jag så trött på det att jag mest hållt mej hemma, med min lillebror, med undantag för besök hos VÄNNER jag verkligen uppskattar och som jag vet är på samma sida som jag själv. Det är inte så att jag inte vill eller orkar träffa många av er, det är bara det att jag är ofantligt trött på att hela jädra tiden vara den ENDA som "makes an effort". Tänk lite hörrni! Jag har sagt det i ord till er personligen å nu valde jag att även skriftligt göra det - SKÄRPNING FÖR BÖVELEN!! Jag är ialla fall på en av de platser, med de människor jag älskar mest i världen och jag har det bra. Min lillebror kan inre annat än just att få en att känna, ge och älska. Vem kan inte älska detta rara lilla barn! Min stjärna!

Mörrum

1 bil. 4 människor. Alla extremt trött efter en hel dags jobb. Ingen orkar prata direkt, men vi är alla förstående med det. Tiden gick fort tack vare Jessicas podcasts. Underbara Filip & Fredrik, dokumentär om 11 september och Al quida. Utanför, samtidigt som mjuka röster hörs genom högtalarna, svischar solnedgång och kalla landskap förbi. Vi kom fram hela och rena. I mörrum har min mamma tänt lampor så jag inte ska famla fram, bäddat min säng och på bordet stod en kopp med vitsippor och en lapp. Lillebror har längtat efter mej och plockat in våren åt oss. Jag älskar min familj!

Helvetes jävlar..?

Dagen D.
Jag åkte till sjukhuset i hopp om att jag skulle känna mej glad, fri, efteråt. Visst känner jag mej fri för skenan är av! Oh yes - den är borta - ÄNTLIGEN!
Däremot är jag förbryllad, lite ledsen och kanske inte helt överraskad trots allt. Läkaren kände,böjde, klämde och tittade på knät och sa att det läkt som det skulle men tyckte rörligheten var för dålig. Ja, är inte det ganska logiskt då? Mitt ben har i 6 veckor varit fixerat i 30 graders vinkel och jag har fått restriktioner på att inte belasta eller stödja mer än passiv träning hos sjukgymnasten. Kanske han menade att jag inte haft tillräckligt mycket passiv träning? Ialla fall så visade det sej att jag inte alls får opereras igen i April som dom sagt åt mej, det var jag visserligen halvt inställd på eftersom det är SÖS vi pratar om, eller förlåt - Ortopedmottagningen på SÖS måste jag väl säga eftersom vissa människor som läser här blir väldigt upprörda av att jag generaliserar och drar hela sjukan över en kant. Jag får opereras om 6-8 veckor. DÅ kan jag få ett nytt korsband. För eftersom jag inte har nån vidare rörlighet eller muskler nu kan de inte operera eftersom jag då aldrig kommer få tillbaka normal rörlighet. FINE, jag köper det. MEN - varför ger ni mej falska förhoppningar? "Ja du kan får opereras redan 16 April" sas det för nån månad sen. Men visst var jag lite inställd på att det inte skulle bli så. Så nu gäller sjukgymnastik 3-4 ggr i veckan, stenhård träning, inga restriktioner - för att få tillbaka full rörlighet inför operationen. Logiskt - jag vet, och det är väl ok, varför ska du va ledsen för det kanske du tänker? Jo för att det är inte bara att träna och se glad ut. Det handlar om att jag måste ta tid från jobbet, alltså förlora pengar, att kanske bli avskedad för jag är ifrån jobbet så mycket. Att förlora pengar innebär att mitt liv och fritid drabbas. Träningen är jag inte orolig för, jag är envis och kommer klara det men allt detta innebär också en massa annan oro. Oron över pengar, oron över smärta, över att vila då läkaren sa att det kommer göra ont och bli svullet och sådär och då måste jag vila. Tänk om jag måste vila fler dagar och missar massa träning? Tänk om jag inte tränat tillräckligt bra och operationen blir ännu mer framskjuten? Jag har resor planerade i sommar, hur ska det bli? Måste jag avboka dem? Kan jag ens se fram emot sommaren?
Jag vet att jag ska vara positiv och upp med hakan och "det var väl inte så farligt", "du klarar detta" eller min absoluta hatfras - "Det löser sej" - Säg för f*n inte de orden till mej just nu - då stabbar jag er med kryckorna för jo, de har jag kvar, men mitt mål är att bli av med dom inom 1-2 vecka kanske....
Paketet är ialla fall av och jag kanske kan så smått leva hyffsat normalt fram tills operationen....
Kanske kan jag till och med gå ut med soporna själv för första gången på 6 veckor.....

Återbesök och rakade ben

När man går till läkaren, oavsett vad det gäller, vill man ju inte att de ska se en som en ovårdad galning. Så, ni gör säkert som jag, rakar benen, tvättar fötterna lite extra, inget flåtigt hår och kanske lite nagellack. Den som säger att den inte bryr sej - ljuger! Hur skulle det se ut om man gick till gynekologen med ett hårigt underliv och orakade ben?! Nej tack, här ska det ansas! Så imorgon ska jag alltså på återbesök. Det har nu gått 6 veckor sedan jag låg där på uppvaket och skrek som en galning av chock för att skenan på benet betydde dåliga nyheter så de fick söva mej igen. Mest för att inte skrämma livet ur de andra stackars patienterna som också låg på uppvaket. 6 veckors helvete. 6 veckors smärta i både kropp och själ. Visst har det inte enbart varit ett helvete. Jag har haft fantastiska vänner som kommit förbi med matkassar, våffeljärn, blommor, och bara för att hänga samtidigt som de snällt hjälpt mej med det mesta. En magisk pappa som hjälpt mej med det mesta, senast idag faktiskt. Nån måste ju slänga mina sopor, haha! Jag har gått tillbaka till jobbet fortare än jag var tillåten att göra, och vad jag är glad för det tack vare att man har fantastiska kollegor som springer och hämtar vatten titt som tätt, som hjälper mej med matlådan och bara är så där underbara som dom kan vara. Men man har också hunnit tänka en del. Det känns i hjärta och hjärna att jag inte varit aktiv på ett tag. Det känns konstigt i knät, och ännu konstigare att jag inte kan spela fotboll. Min stora passion som jag numera knappt vill prata om eller titta på. Men jag gör det, just för att inte bli mer rädd för det när jag väl kommer tillbaka. För det är mitt mål. Ett av dom. Jag har några mål till varav ett av dom innefattar en cykel... Jag har ingen direkt aning om vad som sker imorgon hos läkaren. Jag vet att jag kommer bli av med ortosen, denna skena som varit min ovän, men också vän, dessa veckor. Men hur ska jag klara mej utan den? För den har ju hållt mitt ben stilla och vinklat så jag inte ska böja det. Jag har inte belastat det och undrar om jag får göra det, såklart med hjälp av kryckor, hittills och har inga muskler kvar. Hur gör man? Hur kommer man tillbaka? När får jag opereras igen? Jag litar ju som sagt inte på ortopedkliniken på SÖS. De preliminära tid de satt nu i April kan lika gärna vara i April 2013 eftersom de gjort så mycket fel innan. Men inte kan jag tänka på det nu - jag måste ju raka av hår på ben å andra genanta ställen, tvätta håret, fila fötter..........ja, allt det där som måste göras innan ett besök hos de som faktiskt inte bryr sej. The doctors!

Tischan på vischan

Jag har många vackra, fantastiska vänner som hjärtat slår lite extra för. En av de är Nikita. Denna magiska kvinna är en inspiration hela hon, kreativ till den milda grad, fototokig precis som mej, och gör sjukt snygga kläder! Igår firade vi hennes födelsedag och som vanligt är det inte bara vi som ger henne presenter, hon ger också oss. Fick med mej kläder t-shirts hem som är gjorda av henne under märket "NIKICH". Ni MÅSTE gå in och kolla och beställa - NIKICH.com! Snyggare t-shirts att gå runt i i sommar får ni leta efter!