Övning ger färdighet

Idag har varit en tankedag. Hur ska jag ta mej ner för trappan? Tvättkorgen är överfull, hur ska jag ta mej ner till källaren med allt det utan att bryta båda benen? Hur ska jag bädda rent sängen? Kan man dammsuga med kryckor? Undrar vad de gör jobbet, ska jag åka dit å överraska? Ja, tusen miljoner tankar åt alla håll och med massor av frågor. Våren har slagit till idag och när jag vaknade slog jag upp alla mina fönster för att få luft då jag inte varit ute sen i söndags. Tänk vad man tar allt för givet. Men så kom en räddande ängel i eftermiddags. PAPPA! Han tog sej hit för att jag skulle kunna få lite vårsol och börja öva på gång med kryckor. Det svåraste är att jag inte får belasta det skadade benet. Det tar tid att gå då och man måste tänka lite extra. Men nu vet jag ungefär hur lång tid det tar till tunnelbanan, jag kan gå själv i min takt, jag fick njuta av frisk luft och höra fåglarna sjunga jag med! Alldeles ljuvligt! På måndag är det jag som går till jobbet - öva hela helgen!!
Tack min fantastiska pappa för att du alltid ställer upp! Kärlek!

Kladdig kladdkaka

När jag inte kan ta mej ut kommer vänner hit. Jag kan inte nog tacka alla vänner som hela tiden hör av sej, frågar om jag behöver något, erbjuder sin hjälp. Det är i lägen som dessa man verkligen ser vilka vänner man har eller inte har och jag har de mest fantastiska vänner! Kan inte beskriva min tacksamhet och glädje över att jag får ha så fina människor i mitt liv! Igår var Catrine här hela dagen och vi spelade spel, dock på mobilen men mot varann, idag har underbara Johanna varit här och förgyllt min dag med intressanta samtal och ett par koppar te. Fina, vackra ni!
Jag bakade en kladdig kladdkaka till mej å Johanna, den blev lyckad - använde smält blockchoklad istället för kakao - ett väldigt bra tips!

Em & Dex, Dex & Em

One Day - Boken som får min hela själ att smärta. Mitt hjärta att stanna och tårarna att rulla ner för mina röda kinder. Boken som betyder mycket för mej, som får mej att glömma bort, som får mej att slukas upp i en värld där jag för evigt vill stanna. Det är en fantastisk historia, en vacker saga, en sann berättelse.
Emma och Dexter möter varann efter att slutat universitetet. Dexter följer med Emma hem till studentrummet i hopp, som den "playern" han är, att få omkull henne. Emma är dock inte så bra på "det där" så det slutar med att de bestämmer sej för att vara vänner. Men som ni säkert förstår slutar det inte där. Boken går igenom 19 år av Emma och Dexter's liv. Ett omtumlat liv där de har ständig kontakt, en djup, meningsfull, kärleksfull, magisk och bedyrande vänskap. De finns alltid för varandra, i varandras liv. Emma fastnar, Dexter blir framgångsrik. De hånar varann, de ringer varann, de är kära i varann utan att vilja erkänna det, utan att känna det. 19 år. Dexter faller, Emma växer. Allt är trassligt, konstigt, hjärtskärande, men samtidigt så vackert, magiskt och otroligt fint. Denna bok är en av få jag kramat, en bok jag aldrig velat lägga ifrån mej. Det är nåt år sen jag läste den men nu har det kommit en film, såklart. Alla mina favoritböcker blir till filmer och jag ser aldrig filmerna för då förstör dom hela min upplevelse. Jag har gråtit, skrikit och våndats över denna bok. Jag har slängt den i väggen, jag har velat riva sönder den av smärta, jag har sovit med den hårt hållen i handen. Men så nu har jag sett filmen. Jag gav mej. Anne Hathaway spelar Emma och jag tänkte att hon är ju bra. Filmen är bra filmad, den fångar de mesta stora detaljerna i boken, men glömmer också bort alla små och medelstora detaljer för att man ska uppnå det känslomässiga klimax som man gör med boken. Men visst grät jag. Jag är en gråtare, en storgråtare till nästintill allt, och stolt är jag över det också. Jag råder er att läsa boken först, sen se filmen, eller skit i att se filmen. Ni får hela filmen i huvudet medans ni läser denna fantastiska bok. Att jag ens tipsar om boken ska ni vara glada för detta är en bok man vill behålla för sej själv. En roman som betyder så mycket för en att man nästan blir arg och förnärmad när man ser andra läser den eller att den klättrat på boklistorna. Det är ju MIN historia. Jag älskar boken så mycket att jag nog måste läsa den igen....

P.s David Nicholls har även skrivit andra böcker, i ungefär samma stil, som är minst lika bra!

Pillerknarkare

Beroende. Alla har vi nåt. Det kan vara allt ifrån kaffe till att sniffa sköljmedel på ICA. Alla är olika och inte alla har den där beroendeådran. Men mer eller mindre har vi nog alla det tror jag. Jag förstår att människor blir beroende av t.e.x piller. Nu när jag stapplar fram med mitt onda knä fick jag med mej morfintabletter hem och visst är morfin något av det bästa som finns, men just nu känner jag mej som en "junkie". En knarkare. Jag har långverkande, kortverkande och snabbverkande piller. De är ganska blåa, ganska små och ganska farliga. Tar man för många blir man knäpp. Lullig. Dimmig, och ser smurfar och rosa elefanter ridandes på små älvar i varje hörn. Tar man lagom ser man bara smurfarna. Tar man inga ser man bara väldigt suddigt för att smärtan blir ens smärtstillande tillslut. Hade jag inte haft gränser och åsikter hade jag lätt blivit pillerknarkare. Det är så lätt. Farligt lätt. Idag har jag bara tagit 1 piller och det är fest i min skalle. Fast en såndär seg fest som aldrig riktigt kommer igång utan att man ringer Allan som kommer och håller låda.. Allting tar lång tid och man hinner tänka så mycket under vägen vilket är märkligt då allt snurrar in i varann och man mår illa tillslut.
Så kanske jag inte ska bli pillerknarkare? Kanske ska jag satsa på en annan karriär?