En tom korridor

Jag sitter intryckt bland stolar i en rullstol som Röda Korsets hjälpdamer fixade till mej då mina handleder inte höll när jag gick på kryckorna så jag ramlade. De arbetar frivilligt, utan betalt för att finnas tillhands till patienter som behöver hjälp med lite vad som helst. Fantastiskt fina människor! Kommer till röntgen där han i luckan suckar djupt och säger "En till sån som vi fick igår, åhhh". "sån"? Är jag en "sån"? Vad är det för nåt? Han ringde några samtal utan att informera mej om vad som händer och till sist frågar jag vad som står på.. "nä, du har ingen kallelse, eller jo du har en men den finns inte med i systemet". Jag frågar om jag än en gång ska få gå hem utan svar, utan nånting. "Ja såna här har vi inte tid med" blir svaret jag får. Då brister det... Jag säger:" För det första är jag ingen "sån", jag är en person, en människa, en patient som är arg, blivit dåligt behandlad, har ont och vill ha hjälp. För det andra - FIXAR INTE NI DETTA IDAG VILL JAG LOVA ATT HELA RIKETS TIDNINGAR SKA FÅ EN STORY OCH JAG VET VAR PATIENTOMBUDSNANNEN SITTER, Ok??!" Han kör mej då till väntrummet och säger att någon snart kommer och kör mej till röntgen. Det kom en alldeles ljuvlig tjej från Karlshamn som är den enda jag hittills känt nåt bra för. Röntgen är gjord men nu blev jag satt i ett trångt väntrum i en tom korridor där det står på en lapp:"Din väntetid kan tyvärr bli ganska lång eftersom doktorn opererar och träffar dej mellan sina operationer". Tur man tog fikakorg med sej.....