Le lite, tack!

Morgonrusning. Eftermiddagsrusning. Kvällsrusning. Det är alltid rusning. Alltid stress. Innan jag flyttade till storstan förstod jag inte, inte helt riktigt ännu heller, varför folk stressar å springer så mycket på stan, mellan tågen, mellan träffar. Men med tiden växer man själv i det. Man anpassar sej. Även om jag inte stressar i onödan rycks man lätt med i jäktens timma. Men till vilken nytta? Är det hela världen om man får vänta de där 3 minuterna på nästa tåg? Är det hela världen om man blir några minuter sen till en träff? Nej.
Nåt som dock ÄR hela världen är när man inte får nån respons när man är glad, trevlig eller ler åt någon. Den enda som ALLTID ler tillbaka är tjejen i kassan på Pressbyrån vid östermalmstorg. Henne vill jag varje dag ge en kram å ett pepp för att hon har 2 kassor öppna som hon varvar mellan då köerna är långa av suckande, försenade/för tidiga, trötta människor, alltid med ett leende som värmer in i den frusna morgonsjälen. Jag gav henne en positiv komplimang imorse och som tack fick jag inte bara detta magiska leende tillbaka utan också en kommentar om hur glad hon är att jag varje morgon står i hennes kö och ler, för då vet hon att resten av dagen blir bra. Bättre start på dagen får man leta efter! Så alla som går förbi där - le åt en unga tjejen i mörkt hår och keps för hon är en morgonhjälte!
Å ärligt - hur trött å grinig du än är på morgonen - le lite, det kostar ingenting!