Till alla dom som..

Det är ganska tråkigt att vara halvt handikappad. Man behöver hjälp i många lägen med små eller stora saker, och det svåraste med det är att inte känna sej dum, i vägen eller som en belastning. Man ska aldrig pusha sej själv för mycket då smärtan blir outhärdlig. Bara att ta av och på skor, vinterskor ska tilläggas är en hel vetenskap. Att tappa nåt på marken är inte ultimat, för är du bland främlingar ska du inte räkna med nån hjälp. Vänner och familj är det man får förlita sej på och VAD jag är tacksam att så otroligt många erbjudit sin hjälp. Alltifrån -"har du nåt att titta på?" till -"ska jag komma förbi med mat?". För mej, när nån jag bryr mej om är sjuk eller dylikt är det en självklarhet att erbjuda sin hjälp och stöttning i den mån man kan, men inte för alla. Tydligen har jag världens bästa och finaste människor runt mej för det är galet vad mycket Ni hört av er. Jag blir tårögd av att veta att så många finns där och ställer upp, förutom min familj som också är helt magiska! Tack alla, ni vet vilka ni är - ni vardagahjältar!