Jävla knä

Det gör ont och bultar när jag rör mej för mycket. Det gör minst lika ont när jag inte rör mej. De senaste nätterna har jag av ren ilska slitit bort detta Forest Gump liknande föremål från mitt arma ben som numera bara liknar en arm. Eller en pinne. Eller en stav. Välj du.. Men jag vet ju att det inte är särskilt bra, men väldigt skönt! Å kläder... Jag kan inte ha på mej det jag vill för det ser inge bra ut i vilket fall så därför har jag fortfarande, klockan 15 en lördag, på mej pyjamas. Skor. De enda skor jag egentligen kan ha är mina converse, eller ballerina. Å vem kan ha det när det fortfarande är vinter? Jag vill ha mina klackar! Jag vill kunna gå normalt! Jag vill ha fina kläder på mej! Jag vill kunna gå ute utan att folk ska stirra, peka, viska, fråga, tycka synd om! Det ÄR INTE SYND OM MEJ! Bara just nu. Bara just i det syfte att mitt största problem är att jag inte kan klä mej som jag vill eller gå hursomhelst. Jag vill shoppa å ser bara snygga byxor/kjolar/klänningar överallt men varför slänga pengar på det när jag ska gå som Frankensteins syrra ett tag till?! På tisdag åker ialla fall skenan av så byxproblemet är ju löst, men då återstår skorna.. Jag vill för tusan också känna mej fin nån jädra gång! Skitknä!

Kärlek

Att skypa med lillebror är som en dröm! Han är inte bara bedårande söt, han kan busa också! Vi behöver inte säga så mycket, mest titta på varann, sjunga en sång eller två om pepparkaksgubbar, ett hus i skogen eller om björnen som sover. Slängpussar och leenden är bra mycket mer värt än alla ord i världen. Mamma fick va med på ett litet hörn också! Kärlek på hög nivå såhär en torsdag!

Taxihistoria

Så regnade det idag när man skulle hoppa hem. Av säkerhetsskäl valde jag då att åka taxi hem. Folk är ju inte så hjälpsamma i tbanan som ni vet och att halka runt i rusningstid med blöta kryckor not gummigolv kändes som en mindre bra idé. Så trots att jag pratat med kära försäkringskassan idag och fått min dom om att mina taxi-resor de senaste veckorna inte blir betalda av de valde jag alltså ändå att åka bil hem idag. Det blev Abdulaha som körde mej hem idag. Lite svårt att riktigt förstå men han var syrian, han bor i Södertälje och kör som om han stulit bilen!!! Men - med ett leende!
Vi pratade ju såklart lite också..
A - " vi åker den vägen där så blir det inte lika långt som den andra"
Jag - "ehh... Kan du tala om VILKEN väg som är där och den andra?"
A - "Hornsgatan där, andra den centralen. Mycket tråkig bil. Mycket sakta väg och många avgas".
Jag - "Ehh, ja, eller ja, exakt. Visst.."
A - " jag tog dej sista."
Jag - "hur menar du nu?(smått förvirrad)
A - "jag Södertälje sen. Bor. Mycket långt. Dag slut."
Jag - "okej så du bor i Södertälje och jobbat klart för dagen?"
A - (medans han vevar upp och ber rutorna, stänger av och på AC:n, upp å ner på trottoarkanter) "Do förstå rätt!" AKTA DEJ, jag kör här! (till en vettskrämd man på övergångsstället) sen fortsätter han.. "jag kör här. Denna väg. Måste smyga, polisen tar mej förra veckan, 3000 böter."
Jag - " då kanske du ska välja en annan väg eftersom det inte längre är lagligt att köra där?"
A - "nejj! Vi dela. Jag 2000, du 1000. Bra köp va?!"
Jag - "ha, nej men OM du åker fast bjuder du mej på resan, ok?"
A - "mycket bra!"
Uppenbarligen förstod han inte...
Jag - "så du heter Abdulaha?"
A - " Det betyder gilla söndagar"
Jag - "Ovanligt och kanske lite konstigt"
A - " värre om man är jude..då heter det (nåt annat med abdula)
Jag - "så är du muslim då?"
A - " NEEEEEJ! syrian!"
Jag - "okej... Jag vet inte riktigt skillnaden men jag får väl..ehh, läsa på då..?"
A - " skillnad!!"
Vi stannar till vid ett stoppljus och han uttrycker att han inte gillar dom. Men polisen måste ju tjäna pengar, det är det enda de är ute efter! Oookej ? Där ser vi utanför en pub en kvinna som röker och han uttrycker klart och tydligt att denna kvinna "inte var fin och tjock. Det blir man av ciggaretter och alkohol. Abdulaha dricker bara när det är nåt speciellt och på tal om det så "ljuger alla muslimer som säger att de inte dricker, röker och knullar för DET GÖAR DÅM HJELA TIDÄN!"
Det var ytterligare en spännande taxiresa och jag har minst tusen storys till om mina resor men det får nog bli en bok! Efter att på hackande svenska pratat om allt möjligt, bett om ursäkt med mitt kroppsspråk till fotgängare för att Abdulaha inte sett de eller haft bråttom, erfarit en fortkörning efter en motorcykel där dessutom föraren med sin svarta zorrohjälm vände sej om för att uppmana Abdulaha att sakta ner och sluta ligga i röven och få reda på att muslimer ljuger kom jag väl hem. Där funkar inte kortet som det ska när jag ska betala... Abdulaha säger att på skärmen står det att jag bara har 500 kr kvar på mitt kort så det är därför. Men jag svarar att även om jag har det kvar kostar ju inte resan mer än strax över 200 så det ska ju gå. Sen säger han efter försök nr 2 att jag har 5000 kvar på kortet (han tittar på skärmen där man ser steg för steg bearbetning av kortköpet). Vad Abdulaha INTE vet är att det är en sorts felkoder som dyker upp som betyder att terminalen inte får kontakt med banken... Haha! Jag fick karameller efter mitt kortköp tillslut gick igenom och kunde glatt skutta upp för trapporna hemma. Vad är det med taxinissar och karameller??!

Reckless

Varför lär man sej aldrig?
Varför går man tillbaka till de där stunderna som bara gör ont?
Varför förstår ingen? Varför tror man att allt ska bli bra när det i själva verket stannat upp?
Varför lär man sej aldrig?

Som om det var igår

Det var som om vi aldrig slutat prata eller setts när vi sågs den där vårdagen för 1 år sen. Men 10 år hade gått utan nån större kontakt. Hon flyttade till Småland direkt efter högstadiet och trots att det inte är långt emellan sågs vi aldrig. Men så flyttade Sara till stockholm och vi har fortsatt vår vänskap från barnsben. Igår åkte vi tillbaka till 90-talet och mindes våra äventyr med de andra barnen på gården på Bygatan. Vi är tacksamma att vi växte upp där. Det fanns alltid nån att leka med, alltid nån att lita på. Vi spelade handboll ihop och mindes tiderna i bussen påväg till nån cup. Kanske var det Potatiscupen, eller var det Hackecup. Vi kollade på foton från diverse kalas och gissade vem som var vem, undrade vad en del av oss gör nu. Vi mindes tillbaka till en tid som har format oss, hållt ihop oss, plockat isär oss och som vi skrattade. Det är ganska fantastiskt att fortfarande ha den kontakten och banden till vissa som man satt i sandlådan med. Det är häftigt att band kan vara så starka och att ingenting är svårt. Det är magiskt! Tack Sara för vår resa igår - häftigare än alla charterresor i världen!

På promenad genom stan

Solen lyste ju idag och våren visade sej från sin bästa sida. En tanke slog mej när jag skulle gå hem från jobbet - ska jag inte promenera (hoppa) en bit? Så jag ringde min vackra vän Annelie och hon slog följe med mej. Det märktes att solen var framme och värmde frusna vintersjälar. Det satt människor på trappor, i parker, uteserveringar, glass i varannan hand och ett leende på de flestas läppar. När vi gick längs skeppsbron konstaterade vi att solen gör allting vackert. Ännu vackrare. Stockholm är vackert alla dagar men framförallt när solen lyser lite extra på alla fantastiska detaljer man bara ser just då. Vattnet låg blankt och bara båtarna bröt spegelbilderna av den blåa himlen. Magi på hög nivå! Jag är glad att jag orkade gå hela vägen från jobbet till Slussen. En promenad som vanligtvis tar 20-30 minuter tog en timme med mina gråa kryckor. Händerna blev röda och axlarna smärtade men vad gjorde det när en kär vän gör en sällskap och våren bjöd på ett fantastiskt skådespel?! Lyckades fota vid Slussen. Isen ligger lätt kvar men vackrare kan det inte bli.
P.s Ingen puttade mej i tbanan idag OCH jag fick sitta! Soliga dagar bjuder på vänliga själar!

En saga om elaka människor

En fin kollega följde mej utan att klaga till tunnelbanan efter jobbet. Det är bestämt att taxi inte går att åka varje dag då pengarna på mitt konto skriker av smärta varje gång jag drar kortet i en blå taxi bil. Jag har förvisso åkt på spåren i en tub vissa dagar också och det har gått ganska bra eftersom jag inte åkt exakt i rusningstid. Eller djävulens timma som jag brukar kalla det. Det är ganska fascinerande att människan blivit så mycket mer egoistisk och arrogant med åren. Det är väldigt mycket "eget vinnande" tänk bland oss, för inte ska man göra eller hjälpa så det man inte vinner på det själv, det är ju fruktansvärt onödigt och tidskrävande. Tro mej, det finna väldigt snälla människor bland oss också, ett par tre stycken har man ju råkat på men tyvärr tar de elaka egoisterna överhand och mitt hopp om mänskligheten dör lite mer för var dag som går.
Tunnelbanan. Röd linje från Östermalmstorg. Cirka 17,20 en tisdag kväll -
Jag missar ett par tåg eftersom folk inte vill släppa in en tultande tjej på kryckor, det är ju redan trångt och bökigt. Tåget jag kommer med är så fullt att man får hålla andan när dörrarna stängs. Jag lyckas finna mej någorlunda tillrätta och lyckas också hålla i mej med armen över en dam som pustar för att hon uppenbarligen störs av folkmängden. I andra handen håller jag mina kryckor och ska samtidigt hålla balansen när tåget, som väldigt ofta gör hårda inbromsningar lite hur som helst, går. Jag vet inte om ni försökt stå på ett ben samtidigt som den andra håller i något annat och du inte får eller kan stödja på det andra benet medans ni åker tåg, men tro mej - det gör ont, är jobbigt och folk omkring dej tycker du är jobbig för att du åker in i dom. Gud förbjude om man rör mot någon mer än man behöver.. Jag tittar vädjande på en man som sitter på handikapp-platsen å läser en tidning i godan ro i hopp om att få sitta eftersom mitt friska ben håller på att kollapsa av överbelastning. Han granskar mej upp å ner för att sen gå tillbaka till sin tidning. I Gamla stan ska jag byta till grön linje. Det går hyfsat bra och jag lyckas klämma in mej även på detta tåg och står så långt in med kroppen mot glasväggen som möjligt för att inte stå i vägen för nån. Mitt ben värker, mitt friska ben skakar för att det måste vila. I Slussen händer det. När folk ska gå av är de ganska stressade och vill helst gå av innan tåget stannat. Så även i detta fall. Någon smart kille tycker att jag står i vägen, trots att det är mycket plats för att gå av, så han puttar helt enkelt mej. Eftersom jag inte har någon form av balans ramlar jag. Halva min kropp ligger inne i vagnen, halva ligger på perrongen. Kryckorna över mej. Fullt av människor. Eller förlåt - folk. För det är vad man säger när något en människa gör eller inte gör som man ogillar. Killen som puttade mej skriker bara "Flytta på dej för fan" och går. Inte en enda människa hjälper mej och jag försöker ju så gott jag kan ta mej upp, men är så chockad att jag blir helt lam. Chauffören, mannen som kör tåget ser mej och HAN springer fram för att hjälpa mej upp. Tur att man var i första vagnen! Det absurda är att samtidigt som han hjälper mej upp skriker nån annan kille "Du ska ju för fan köra tåget, kööööör dåååååå!". Varpå denna underbara chaufför skriker tillbaka :"Hade någon bara hjälpt denna unga kvinna upp hade jag gjort det men eftersom ni verkar handlingsförlamade allihop så måste jag göra det, jag kör INGENSTANS så länge jag äventyrar ett liv - för kanske som du såg låg hon både på perrong och tåg och hade dörrarna stängts och jag kört hade hon dött!". Tack gode gud för denna man, denna underbara chaufför! Såklart blev det ingen respons från en enda människa mer än att de tittade ner i marken och var tystare än vanligt när tåget sen körde vidare. Jag fick inte sitta då heller. Min jacka blev smutsig, min själ blev ännu mer skakad, min oro över att åka tunnelbana blev större, mitt hopp om mänskligheten dog ännu mer, men chauffören fick ialla fall en kindpuss och ett varmt tack för att han iprincip räddade livet på mej.