Face your fears

När man ramlar av en häst sägs det att det bästa man kan göra för att inte bli avskräckt är att hoppa upp i sadeln igen. Det är helt sant. När man är med om något som kan rubba ens psyke eller på nåt annat sätt göra dej rädd ska du helt enkelt ta tjuren vid hornen och ställa dej ansikte mot ansikte mot den situationen så fort du kan. Det är skrämmande, man vet inte hur man reagerar och man blir nervös. Idag har jag varit tillbaka i brommahallarna. I hallen där jag för exakt 3 veckor sedan spelade fotboll, riktigt bra, och skadade mitt knä så illa att en comeback blir tuff, kanske omöjlig. Min passion för fotboll började för mer än 20 år sen då min älskade och fotbollsfanatiska pappa började bolla med mej på gräsmattan ute på gården utanför vår lägenhet. Sedan dess har det eskalerat. Olika klubbar, bättre klubbar, uttagning till blekingelag och juniorlag, goiset där man växt upp och formats. Tränat med killar då man ville bli tuffare, hängt på pappas P-16 träningar för där var snygga killar som kunde spela boll. Fotboll är en sport som är lätt att älska. När mitt knä skadades tänkte inte jag på hur illa. Jag ville inte veta. Men när läkaren säger "du kan glömma ialla fall fotboll på minst 1,5 år, om ens nånsin" grät jag hysteriskt. Jag grät hysteriskt efter operationen. Så pass att de fick ge mej lugnande. För att förstå att du inte kan göra det du älskar är en riktig käftsmäll i själen. Men när jag idag återvände till "brottsplatsen" kände jag mej inte så ledsen. Efter alla peppningar från andra fotbollsspelare som också varit med om liknande, kan jag faktiskt se mej själv springa där med bollen framför mej igen. Och som jag längtar! Fotboll - är livet!