Att bli hjälpt

Mer än gärna hjälper jag andra. Vänner som främlingar. Men att själv be om hjälp är svårt många gånger. Man vill inte vara i vägen, inte ställa till med problem, inte känna sej dum, man vill inte störa... Det är det dummaste man kan tänka. Vi tar alltför mycket för givet idag. Nästan skrämmande. Sådär arrogant liksom. Sen jag skadade knät har jag sett, tänkt och märkt saker jag inte helhjärtat tänkt på innan. Små saker som hur jag ska nå till andra hyllan utan akrobatiska övningar som kan generera benbrott, stå rätt upp å ner, laga mat på stående fot, torka lister, gå ner och upp för trappan borta på videoaffären. Tvätta. Tvättstugan ligger massa trappor ner i en dunkel, gammal källare med spindelnät i hörnen - jag kan inte ta mej ner utan att nån vaktar mej. Jag kan inte ens gå till affären och handla utan bärhjälp.. Kanske lär man sej det med tiden. Kanske inte. Det är jobbigt, frustrerande och pinigt att vara beroende av andra jämt. Man blir knäckt. Nedbruten. Samtidigt är det fint. Fint att människor i min närhet vill hjälpa och vara där för mej. Fint att ha vänner. Men nu är jag så less. Jag vill gå till jobbet. GÅ. Men det tar tid, är riskfyllt och uttröttande för både kropp och själ. Tålamod besitter inte jag i det läget. Kanske, inte i nåt läge. Just nu. Det är nu man ska uppskatta. Vara glad och känna lycka över saker i livet. Man är allt lyckligt lottad, det finns de som har det värre och tänk på de lame. Förlåt mej nu - men Fuck that!. Jag är så frustrerad, arg och ledsen att jag återigen vill hota med att stoppa upp kryckan där solen inte lyser på nån arm själ. Detta skulle bli mitt år. MITT ÅR! Efter alla dessa skitår! Det började helt magiskt och sen i månad 2 på Mitt år gick det åt fanders. Det känns som att jag kanske kommer kunna gå till hösten igen och då känns det helt meningslöst för sen är det vinter å så ska jorden gå under.. Tack för det Televerket...! Missförstå mej inte. Jag är glad. Emellanåt. Oftast. Men också lite bitter, sur och tvär. Känner mej orättvist behandlad av någon högre makt som jag gärna smäller på käften både 1 och 2 gånger som "tack".
Men... Min vise far säger - "En dag i taget.." - så jag får väl lyda och snällt invänta mirakel.
P.s - Jag har numera ingen vad kvar eller lårmuskler på högerbenet - Tack igen...