En saga om elaka människor

En fin kollega följde mej utan att klaga till tunnelbanan efter jobbet. Det är bestämt att taxi inte går att åka varje dag då pengarna på mitt konto skriker av smärta varje gång jag drar kortet i en blå taxi bil. Jag har förvisso åkt på spåren i en tub vissa dagar också och det har gått ganska bra eftersom jag inte åkt exakt i rusningstid. Eller djävulens timma som jag brukar kalla det. Det är ganska fascinerande att människan blivit så mycket mer egoistisk och arrogant med åren. Det är väldigt mycket "eget vinnande" tänk bland oss, för inte ska man göra eller hjälpa så det man inte vinner på det själv, det är ju fruktansvärt onödigt och tidskrävande. Tro mej, det finna väldigt snälla människor bland oss också, ett par tre stycken har man ju råkat på men tyvärr tar de elaka egoisterna överhand och mitt hopp om mänskligheten dör lite mer för var dag som går.
Tunnelbanan. Röd linje från Östermalmstorg. Cirka 17,20 en tisdag kväll -
Jag missar ett par tåg eftersom folk inte vill släppa in en tultande tjej på kryckor, det är ju redan trångt och bökigt. Tåget jag kommer med är så fullt att man får hålla andan när dörrarna stängs. Jag lyckas finna mej någorlunda tillrätta och lyckas också hålla i mej med armen över en dam som pustar för att hon uppenbarligen störs av folkmängden. I andra handen håller jag mina kryckor och ska samtidigt hålla balansen när tåget, som väldigt ofta gör hårda inbromsningar lite hur som helst, går. Jag vet inte om ni försökt stå på ett ben samtidigt som den andra håller i något annat och du inte får eller kan stödja på det andra benet medans ni åker tåg, men tro mej - det gör ont, är jobbigt och folk omkring dej tycker du är jobbig för att du åker in i dom. Gud förbjude om man rör mot någon mer än man behöver.. Jag tittar vädjande på en man som sitter på handikapp-platsen å läser en tidning i godan ro i hopp om att få sitta eftersom mitt friska ben håller på att kollapsa av överbelastning. Han granskar mej upp å ner för att sen gå tillbaka till sin tidning. I Gamla stan ska jag byta till grön linje. Det går hyfsat bra och jag lyckas klämma in mej även på detta tåg och står så långt in med kroppen mot glasväggen som möjligt för att inte stå i vägen för nån. Mitt ben värker, mitt friska ben skakar för att det måste vila. I Slussen händer det. När folk ska gå av är de ganska stressade och vill helst gå av innan tåget stannat. Så även i detta fall. Någon smart kille tycker att jag står i vägen, trots att det är mycket plats för att gå av, så han puttar helt enkelt mej. Eftersom jag inte har någon form av balans ramlar jag. Halva min kropp ligger inne i vagnen, halva ligger på perrongen. Kryckorna över mej. Fullt av människor. Eller förlåt - folk. För det är vad man säger när något en människa gör eller inte gör som man ogillar. Killen som puttade mej skriker bara "Flytta på dej för fan" och går. Inte en enda människa hjälper mej och jag försöker ju så gott jag kan ta mej upp, men är så chockad att jag blir helt lam. Chauffören, mannen som kör tåget ser mej och HAN springer fram för att hjälpa mej upp. Tur att man var i första vagnen! Det absurda är att samtidigt som han hjälper mej upp skriker nån annan kille "Du ska ju för fan köra tåget, kööööör dåååååå!". Varpå denna underbara chaufför skriker tillbaka :"Hade någon bara hjälpt denna unga kvinna upp hade jag gjort det men eftersom ni verkar handlingsförlamade allihop så måste jag göra det, jag kör INGENSTANS så länge jag äventyrar ett liv - för kanske som du såg låg hon både på perrong och tåg och hade dörrarna stängts och jag kört hade hon dött!". Tack gode gud för denna man, denna underbara chaufför! Såklart blev det ingen respons från en enda människa mer än att de tittade ner i marken och var tystare än vanligt när tåget sen körde vidare. Jag fick inte sitta då heller. Min jacka blev smutsig, min själ blev ännu mer skakad, min oro över att åka tunnelbana blev större, mitt hopp om mänskligheten dog ännu mer, men chauffören fick ialla fall en kindpuss och ett varmt tack för att han iprincip räddade livet på mej.